| 1 Boken Maccabeers. | Cap. 7, 8. | 123 |
Jerusalem och lägrade sig wid Bethoron; der kom ännu en här utur Syrien till honom, till att hjelpa honom.
40. Men Judas lägrade sig twärt emot honom wid Adasa, med tretusen män, och bad till Gud, och sade:
41. HErre Gud, då konung Sanheribs sändningabud dig förmådde,* sände du ut en engel, han slog hundrade fem och åttatiotusen män ihjäl;† *2 Kon. 18: 35; †cap. 19: 35. Es. 37: 36. Tob. 1: 21. Syr. 48: 24. 2 Macc. 8: 19; cap. 15: 22.
42. Alltså slå dessa wåra fiender i deg för wåra ögon; och döm denna Nicanor efter hans stora missgerning; på det andre måga förnimma, att du honom derföre straffat hafwer, att han din helgedom försmädat hafwer.
43. Och på trettonde dagen i den månaden Adar höllo de en slagtning med hwarannan, och Nicanor blef allraförst slagen.
Adar motswarar till en det wår Februari.
44. Och då hans här det såg, kastade de wärjorna ifrån sig, och flydde.
45. Men Judas jagade efter dem en dagsresa ifrån Adasa allt in till Gazara, och lät trumpeta;
46. Att allt folk utaf alla byar der omkring på landet skulle ut till honom komma, och hjelpa slå fienderna; och de kommo till Judas och höllo sig åter intill honom; alltså wardt Nicanors här slagen, och ingen slapp undan.
47. Och Judas tog deras rof, och förde det med sig bort; men Nicanor lät han hugga hufwudet af, och den högra handen, den han till eden uträckt hade, då han förmådde och helgedomen hotade; och lät både hufwud och hand med bortföra, och i Jerusalem upphänga.* *2 Macc. 15: 30.
48. Då wardt åter folket ganska gladt, och höllo denna dagen helig med stor glädje;
49. Och skickade att man årligen på denna dagen, nemligen den trettonde dagen i den månaden Adar, helig hålla skulle. Alltså wardt åter frid i Juda land i en liten tid.
8. Capitel.
Förbund med de Romare.Men Judas hörde, att de Romare woro swara mäktige, och gerna togo främmande folk i beskyddning, som när dem hjelp sökte; och att de tro och redlighet höllo.
2. Ty han hörde, huru mäktiga gerningar de gjort hade emot Gallerna, hwilka de betwingat och under sig kufwat hade;
3. Och huru stor örlig de uti Hispanien fört, och de bergwerk, der man guld och silfwer gräfwer, intagit hade; och att de många land fjerran ifrån Rom med stort förnuft och allwarhet wunnit hade, och behöllo dem;
4. Att de ock många wäldiga konungar, som i deras land med makt indragne woro, slagit och förjagat hade, och deras rike under sig tagit;
5. Och att de nyligen konungen af Chittim, Philippus, och sedan hans son Perses öfwerwunnit hade;
Om Chittim se Es. cap. 23. Dan. 11: 30. 1 Mos. 10: 4.
6. Och om den stora Antiochus, konungen i Asien, hwilken emot de Romare med hundrade och tjugu elephanter, med stort resigtyg och wagnar dragen war; men de Romare slogo hans här;* *Dan. 11: 30.
Livius, den Romerske historieskrifwaren, säger att Antiochus hade blott 54 elephanter.
7. Och twingade honom, att han om frid bedja måste, och lade honom och hans arfwingar efter honom en stor skatt på, som de åt de Romare årligen gifwa måste; och måste han dertill sända de Romare gisslan.* *1 Macc. 1: 11.
8. De togo honom ock ifrån Indien. Meden och Lydien. de allraädlaste landen, och gåfwo dem konung Eumenes.
9. Ock satte sig de Greker med stor makt emot dem;
10. Men de sände en höfwitsman emot Grekerna, han slog dem, och tog landet in; och lät i städerna bryta murarna neder, att de måste frid hålla, och hörsamme wara.
11. Sådan allwarhet bewista de emot alla sina fiender, så att de alla dem betwingade, som sig emot dem satte.
12. Men med wänner och förbundsbröder höllo de god frid, och höllo tro, och woro mäktige; och man fruktade dem i alla land.
13. Hwem de hulpo, han wardt beskyddad och wid sitt rike behållen; men
_911.jpg&oldid=347067){kind=link}