| 148 | Cap. 4, 5. | 2 Boken Maccabeers. |
33. Då Onias det fick weta, gaf han sig till ett fridkalladt rum i Daphne, hwilket för Antiochien ligger, och straffade honom.
34. Men Menelaus kom till Andronichus allena, och förmanade honom, att han Onias gripa skulle; det gjorde han, gick till honom, och talade för honom med list, gaf honom ock sin hand och en ed derpå, så att han kom honom utur sin frihet; ty han wisste, att Onias försåg sig intet godt till honom; och då han nu så hade kommit honom der ut, drap han honom emot all rätt;
35. Detta gjorde icke allena Judomen ondt, utan det förtröt ock många af hedningarna, att han den fromma mannen så oredeligen dräpit hade.
36. Då nu konungen alla saker i Cilicien uträttat hade, och drog åter hem igen, lupo Judarna i alla städer till honom; och somlige af hedningarna desslikes, och klagade för honom, att Onias oskyldig dräpen war.
37. Och Antiochus bekymrade sig af hjertat der swårligen om, och tyckte illa wara, att den ärlige, fromme mannen så jemmerligen förgjord war.
38. Och förgrymmade sig öfwer Andronichus, och lät afkläda honom purpurklädet, samt med annan prydning, och föra honom kring om hela staden, och på sistone lät afrätta honom på samma rum, der han Onias dräpit hade; alltså straffade honom Gud igen efter hans förtjenst.
39. Men som Lysimachus af sin broders Menelai råd utaf templet mycket stulit hade, och ropet ibland folket kommet war, församlade sig menigheten emot Lysimachus, då de gyldene klenodier redan en stor hop borta woro.
40. Då nu menigheten sig församlat hade, och swårligen wred wardt, rustade Lysimachus tretusen män, och wille wärja sig med makt; och satte öfwer dem en gammal listig höfwitsman.
41. Då borgarena det sågo, togo somlige stenar, somlige starka stänger, somlige kastade dem aska under ögonen;
42. Så att ganska många af dem sårade, och somlige platt nederslagne wordo, och de andra alla sin wäg lupo; och den tempelröfwaren grepo de wid skattkammaren.
43. Sedan togo de sig före att hafwa honom för rätta.
44. Och efter konungen till Tyrus kommen war, läto de tre rådets sändningabud sätta saken framför honom, att han en dom deröfwer säga skulle.
45. Som nu saken wille gå Menelaus under ögonen, lofwade han Ptolemeus en stor hop penningar, om han honom när konungen lös bedja kunde.
46. Då gick Ptolemeus allena till konungen i hans sal, der han sig i swalade, och talade honom i det sinnet:
47. Att han Menelaus, som allt ondt gjort hade, lös gaf, och dömde de fattiga män till döden; de dock ock när de Tatarer wäl hade oskyldige dömde wordit;
Tatarer eller Scyter, ett wildt folk.
48. Och de som folkets och templets sak som allratroligast handlade, de wordo så oskyIdeligen dräpne.
49. Detta gjorde somliga i Tyrus ondt; och de läto ärligen begrafwa dem.
50. Men Menelaus blef wid embetet af någras hjelp, som wäldige woro i gården, som nytta af honom hade, och wardt ju längre ju argare, och lade borgarena all plåga uppå.
5. Capitel.
Antiochi tyranni i Jerusalem.På samma tiden drog Antiochus andra gången in uti Egypten;* *Dan. cap. 11. 1 Macc. 1: 17, 20.
2. Men man såg i hela staden i fyratio dagar långt, uppe i wädret, resenärer i gyldene harnesk med långa glafwen i en slagordan.
3. Och man såg huru de drabbade tillhopa, och sig med sköldar och glafwen wärjde; och huru de drogo swärden ut, och sköto emot hwarannan; och huru det gyldene harnesket blänkte, och att de mångahanda harnesk hade.
4. Då bad hwar man, att det ju intet ondt betyda måtte.
5. Men der kom ett falskt rykte, huru Antiochus skulle wara död; då tog Jason wid tusen män till sig, och slog till staden, förr än de sig det försågo; och som han med sina hade bestigit murarna, och fått staden in, flydde Menelaus upp på borgen;
6. Men Jason drap sina borgare
_936.jpg&oldid=347135){kind=link}