| 150 | Cap. 5, 6. | 2 Boken Maccabeers. |
undan med nio bröder, och drog åt öknen och upp i bergen.* och der uppehöll han sig, och de som sig till honom gåfwo, med gräs och örter; på det han ibland de orena hedningar icke lefwa skulle. *1 Macc. 2: 28.
6. Capitel.
Templet orenadt. Eleazar dräpen.Icke långt derefter sände konungen en gammal man af Antiochien, att han judarna twinga skulle till att affalla ifrån deras fäders lag, och Guds lag icke mer hålla;
2. Och att han templet i Jerusalem orena skulle, och kalla det Jovis Olympii kyrka;* och templet i Garizim,† Jovis Xenii kyrka, efter främmande folk bodde der. *Dan. 11: 31. 1 Macc. 1: 57. †2 Macc. 5: 23.
Jovis Olympii, den Olympiske Jupiters, den högste af gudarne i Olympen, Grekernas himmel; Jovis Xenii, den gästwänlige Jupiters, främlingarnes skyddsgud.
3. Men sådant jemmerligt wäsende gjorde hwar man ganska ondt;
4. Ty hedningarna swulgo och krossade i templet, och bedrefwo all otukt med qwinfolk uti det heliga rummet; och buro der mångahanda tingest in, som icke lofligt war.
5. Man offrade på altaret* förbudet offer i lagen; *1 Macc. 1: 62.
6. Och höll hwarken sabbath eller andra wanliga högtidsdagar, och det torde platt ingen sig märka låta, att han en Jude war;
7. Utan man dref dem med wåld i alla månader till offer, när konungens födslodag war; men när man Bacchi fest begick, så twingade man Judarna, att de Bacchus till ära med gröna kransar gå måste.
Bacchus, den grekiske winguden.
8. Man hade ock af Ptolemei ingift* låtit ett bud utgå till hedningarnas städer, som omkring Jerusalem woro, att de allestäds skulle twinga Judarna till offer; *2 Macc. 4: 45.
Ingift, inrådan.
9. Och om några der faste wid stodo, att de med hedningarna icke hålla wille, dem skulle man straxt dräpa; der såg man en stor jemmer.
10. Twå qwinnor wordo beförda, att de sina söner hade omskära låtit; dem band man barnen wid bröstet, och förde dem omkring i hela staden, och kastade dem på sistone öfwer muren.
11. Somlige stungo sig bort om nätterna i kulor, på det de måtte hålla sabbathen; desamma, när det Philippo* sagdt wardt, brände man upp; ty de wille intet wärja sig, på det de icke skulle bryta sabbathen.† *2 Macc. 5: 22. †1 Macc. 2: 34.
12. Men jag måste här förmana läsaren, att han icke förargas öfwer denna jemmer, utan tänke, att straffet dem icke till förderf, utan oss till en förwarning wederfaret är;* *1 Cor. 11: 32.
13. Ty det är en stor nåd, att Gud styrer syndarena, att de icke alltid hafwa framgång, och är hardt när dem med straffet;
14. Ty wår HErre Gud bidar icke så länge med oss som med annor folk, hwilka Han låter gå, till dess de deras synders mått uppfyllt hafwa, att Han då sedan straffar dem;
15. Utan förtager det oss, att wi icke göra det allt förmycket, och Han då på sistone icke på oss hämnas skall.
16. Derföre hafwer Han aldrig med allone tagit sin barmhertighet bort ifrån oss; och om Han än oss med en olycka näpst hafwer, så hafwer Han dock icke platt öfwergifwit sitt folk.* *Job 5: 17. Ords. 3: 11, 12. Klagow. 3: 22. Ebr. 12: 6.
17. Detta hafwer jag här till en förmaning welat sagt hafwa: nu wilja wi åter komma till historien igen.
18. Det war en af de yppersta skriftlärda, benämnd Eleazar, en åldrig, dock ganska dägelig man: honom bröto de munnen upp med wåld, att han swinkött* äta skulle; *3 Mos. 11: 7. 5 Mos. 14: 8.
19. Men han wille hellre ärligen dö än så med skam lefwa, och led det tåligen.
20. Och då han utgick till att pinas, straffade han dem som förbudet kött åto, för att behålla dermed detta timliga lifwet
21. De som nu dertill skickade woro, att de skulle twinga folket till att äta swinkött emot lagen, efter de honom i lång tid känt hade, togo de honom öfwer en sida, och sade: att de wille bära honom kött, det han wäl äta måtte: men han skulle låtsa, som det wore offradt swinfött, och åte det konungen till wilja;
22. På det han måtte alltså bliwa
_938.jpg&oldid=347141){kind=link}