| 2 Boken Maccabeers. | Cap. 7, 8. | 153. |
gör, du skall för HErran wår Gud icke undkomma;
32. Wi lida för wåra synders skull, det är sannt;
33. Och om än den lefwande Gud till en tid uppå oss wred är, och oss straffar och näpser, så skall han dock åter sina tjenare nådelig warda.* *Ords. 3: 11, 12. Es. 54: 7. Ebr. 12: 1, [et]c.
34. Men du, ogudaktige förbannade menniska, högmodas icke af ditt wälde allt förmycket, och förlåt dig icke uppå fåfängligt hopp, att du Guds barn förföljer;
35. Ty du hafwer ännu den allsmäktigas Guds dom, som allting ser,* icke undkommit. *2 Chrön. 16: 9. Ps. 33: 13. Ords. 15: 3.
36. Mina bröder, som till en liten tid hafwa sig pina låtit, de förwänta nu det ewiga lifwet efter Guds löfte:* men du skall efter Guds dom straffad warda, såsom du med ditt högmod förtjent hafwer. *Wish. 3: 4.
37. Och jag will utgifwa mitt lif och lefwerne för mina fäders lag, såsom mina bröder, och ropa till Gud, att Han snart wille sitt folk nådelig warda: men du måste ännu sjelf genom stor pina och qwal bekänna, att Han allena den rätte Gud är;
38. Men Guds wrede skall på mig och mina bröder återwända, den öfwer allt wårt folk med rätta gången är.
39. Då konungen detta hörde, wardt han swårligen upptänd af wrede, och lät honom ännu härdare pina än de andra; ty det förtröt honom, att de ännu bespottade honom dertill.
40. Alltså blef ock denne ärligen död; och satte all sin tröst uppå Gud.
41. På sistone wardt modren ock dödad.
42. Detta ware nu nog om de hedniska offren, och det grufliga pinandet.
8. Capitel.
Judas öfwerwinner Nicanor.Men Judas Maccabeus och hans stallbröder gingo hemligen här och der i byarna, och kallade tillhopa sina fränder och eljest alla dem, som wid Judarnas tro blefne woro, så att han wid sextusen män tillhopa fick.
2. Och de åkallade Gud, art Han till det fattiga folk se wille, som af hwar man plågadt wardt, och wille förbarma sig öfwer templet, hwilket de ogudaktiga menniskor ohelgat hade;
3. Och öfwer den förderfwade staden, som platt öde wardt; och att Han dock det oskyldiga blod, som till honom ropade, höra wille;
4. Och tänka uppå de oskyldiga barnen, som emot all rätt dräpne wordo; och öfwer sitt namns försmädelse hämnas wille.
5. Och Maccabeus med sin hop plågade hedningarna ganska swårligen; ty HErren wände åter af sin wrede, och wardt dem nådelig igen.
6. Han öfwerföll städer och byar förr än de sig dess försågo, och tände elden på dem;* och intog de allrabeqwämaste rummen, och gjorde fienderna stor skada; *1 Macc. 3: 5.
7. Men allramest bedref han det om natten, så att man om hans bedref wida talade.
8. Men då Philippus* såg, att han ju längre ju starkare wardt, efter honom så lyckades, skref han till Ptolemeus,† höfwitsmannen i nedra Syrien och Phenicien, om hjelp; ty för konungen låg der stor makt på. *1 Macc. 6: 14. 2 Macc. 5: 22. †cap. 10: 12.
9. Då sände Ptolemeus sin bästa wän Nicanor,* Patrocli son, dit med tjugutusen män, att han Judarna platt utrota skulle; och fick honom en höfwitsman till hjelp, benämnd Gorgias, den en förfaren krigsman war. *1 Macc. 3: 38; cap. 7: 26.
10. Men Nicanor tänkte, att han wille för fångna Judar samla de penningar, som konungen de Romare årligen gifwa måste, nemligen tutusen centner;
11. Derföre sände han med hast hit och dit till de städer wid hafwet, och lät utropa, att han Judarna sälja wille, niotio Judar för en centner; ty han tänkte icke, att straffet af Gudi war honom så när.
12. Då nu Judas hörde om den här, som Nicanor förde, höll han sina Judar före, som när honom woro, huru en här komma skulle.
13. De som nu försträckte woro,* och
_941.jpg&oldid=347150){kind=link}