| 156 | Cap. 9, 10. | 2 Boken Maccabeers. |
27. Ty jag förser mig dess till honom, att han skall sig emot eder gunsteligen och wänligen hålla, och mina seder efterfölja.
28. Alltså blef den mördaren och gudshädaren Antiochus död* i stor wärk, såsom han andra gjort hade, uti främmande land och i wildmarken med en jemmerlig död. *1 Macc. 6: 16. 2 Macc. 1: 16.
29. Och Philippus, den med honom uppfödd war, lät honom komma till jorden; och efter han fruktade för Antiochi son, flydde han in uti Egypten till konung Ptolemeus Philometer.
10. Capitel.
Templet renadt. Timotheus slagen.Alltså gaf Gud Maccabeus och hans hop det mod, att de intogo templet och staden igen;* *1 Macc. 4: 36.
2. Och förstörde de andra altaren och kyrkor, som hedningarna här och der på gatorna uppbyggt hade.
3. Och sedan de templet renat hade, gjorde de ett annat altare, och togo flintosten och slogo eld, och offrade åter, hwilket i tu år och sex månader icke skedt war; och offrade rökwerk, och upptände lamporna, och lade fram skådobröden.* *2 Mos. 25: 30.
4. Då nu sådant allt skedt war, föllo de på sitt ansigte neder för HErranom, och bådo, att Hon ju icke mer wille låta dem komma i sådan jemmer; utan om de mer syndade emot Honom, att Han då wille nådeligen straffa dem, och icke gifwa dem uti de Gudslastares, de grufweliga hedningars, händer.
5. Och Gud skickade det så, att templet på den dagen renadt wardt,* på hwilken hedningarna det orenat hade, nemligen på femte och tjugonde dagen i den månaden Caslev; *1 Macc. 4: 52, 53.
6. Och de höllo med glädje åtta dagar helg, såsom i löfhyddohögtiden; och tänkte derpå, att de för en kort tid sin löfhyddohögtid i wildmarken och klyftorna såsom wilddjur hållit hade.
7. Och buro mey och gröna qwistar och palm;* och lofwade Gud, som dem den segren gifwit hade, att de hans tempel rena måtte. *1 Macc. 13: 51.
Mey, grt. murgrönsstafwar.
8. De läto ock utgå ett bud öfwer hela Judaskapet, att man årligen skulle den dagen helig hålla.* *2 Macc. 1: 9.
9. Och alltså hafwer Antiochus den ädle en ända.
10. Nu följer om Antiochus Evpator, den ogudaktige Antiochi son, hwad örlig under honom alltid warit hafwa.
11. Då Evpator konung wardt, satte han Lysias, den tillförene i Phenicien och nedra Syrien en höfwitsman war, till en öfwerste förste.
12. Men Ptolemeus Macron, den Judarna gerna wid rätt hållit hade, efter de nu länge så mycket öfwerwåld och orätt lidit hade, arbetade der om, att man skulle låta dem med frid.
13. För den sakens skull beklagade honom hans wänner för Evpator, och kallade honom uppenbart en förrädare, derföre att han den ön Cypren, den honom Philometer befallt hade, åt Antiochus den ädle uppgifwit hade, och måste hafwa ett ringare embete. Då grämde han sig så swårligen, att han med förgift förgjorde sig sjelf.
14. Då nu Gorgias öfwer de landsändar höfwitsman wardt, tog han krigsknektar upp, och lade sig besynnerligen emot Judarna.
15. Detsamma togo de Edomeer sig ock före; hwar de det förmådde, der drefwo de Judarna utur fästen och lägliga byar, och togo de affälliga Judar till sig, som utaf Jerusalem förjagade woro.
16. Då samlade sig Maccabeus och hans hop och bådo,* att Gud wille stå med dem; *2 Chrön. 20: 3. 1 Macc. 4: 10; cap. 9: 46.
17. Och föllo in till de Edomeer i de fasta byar, och togo dem med wåld in,* och slogo ihjäl alla dem, som sig på murarna till wärn ställde, och hwem de eljest öfwerkommo, wid tjugutusen; *1 Macc. 5: 3.
18. Men dem undflydde in på tu starka torn wid niotusen, som sig emot storm rustat hade.
19. Då skickade Maccabeus Simon, Joseph och Zacheus der till, och fick dem så mycket folk, att de till storm starke nog woro; och han drog fram bättre för andra städer.
20. Men den hopen, som när Simon war, lät sig beweka med penningar af
_944.jpg&oldid=347159){kind=link}