| 158 | Cap. 11. | 2 Boken Maccabeers. |
han sig för Bethzura,* det ifrån Jerusalem fem stadier wäg låg på ett berg. *1 Macc. 4: 61; cap. 6: 49. 2 Macc. 13: 19.
6. Men då Maccabeus och de med honom woro, det hörde, att han bestormade staden, bådo de och hela hopen med suckan och tårar HErran,* att Han en god engel utsända wille Israel till hjelp. *1 Macc. 9: 46.
7. Och Maccabeus war den förste, som sig rustade, och förmanade de andra, att de wille wåga det med honom, och hjelpa sina bröder.
8. Och drogo alltså med hwarannan frimodige; men så snart de utur staden Jerusalem kommo, syntes dem en man på en häst* i hwita kläder och gyldene harnesk, och drog fram för dem. *2 Macc. 3: 25; cap. 10: 29.
9. Då lofwade de alla den barmhertige Gud, och wordo dristige, så att de sina fiender slå wille, om de än allragrymmaste djur woro, och jernmurar för sig hade.
10. Med sådant mod drog hela hären åstad med sin hjelpare, den dem den barmhertige Gud af himmelen sändt hade;
11. Och slogo till fienderna såsom lejon, och slogo af dem ihjäl elfwatusen till fot och sextonhundra till häst;
12. Och drefwo de andra alla på flykten, så att mesta hopen, de som undan kommo, sårade wordo; och Lysias sjelf flydde ock skändeligen och undkom.
13. Men Lysias war en förnuftig man; då han nu wid sig sjelf tänkte på slagtningen, den han tappat hade, och såg, att Judiska folket oöfwerwinneligt war, efter Gud den allsmäktige dem bistånd gjorde, sände han till dem, och böd dem frid till;
14. Och sade dem der bredwid till, att han wille beweka konungen, att han deras gode wän warda skulle.
15. Maccabeus lät sig der åt nöja; ty han såg, att det war det bästa. Och konungen samtyckte den dagtingan, som Lysias med Maccabeus och Judarna gjort hade.
16. Och det bref, som Lysias Judarna tillskref, lydde alltså: Lysias tillbjuder Judarna helsa.
17. Johannes och Absalom, edra sändningabud, hafwa fört ett bref, och bedit om den sak, der de om utsände woro.
18. Hwad nu konungen föregifwas skulle, det hafwer jag gjort, och han hafwer allt det belefwat, som möjligt är;
19. Om I blifwen trofaste och hållen tro, så will jag ännu här efter beflita mig, att jag på edert bästa wara må.
20. Och på hwar och en artikel för sig hafwa edra och mina sändningabud befallning att underwisa eder ytterligare.
21. Härmed Gudi befallandes. Datum i hundrade åtta och fyrationde året, på fjerde och tjugonde dagen i den månaden Dioscori.
Ungefär motswarande Mars hos oss.
22. Konungens bref lydde alltså: Konung Antiochus tillbjuder sin broder Lysias helsa.
23. Efter wår fader hädan skild, och en gud worden är, så är oss ingen ting kärare, än att frid i wårt rike wara må, på det hwar och en må sköta sitt.
En gud worden är. Detta är ursprunget och orsaken till afguderi, att de som något synnerligt hafwa uträttat i werlden, menniskorna till godo, eller de, som mäktiga hafwa warit och stort tyranni drifwit, wille sedan warda dyrkade såsom gudar och deraf bekomma ett ewigt namn. Sammaledes, när någon wille sina framfarna stor ära bewisa, hafwer han deras beläte uppsatt och låtit utropa dem för gudar, offrat och tillbedit dem. Deraf kommer, att många säga sig wara födde af gudaslägte; är fördenskull afguderi icke annat än menniskors högfärd och äregirighet.
24. Nu hafwa wi hört, att Judarna icke hafwa welat samtycka till deras gudstjensts förwandling till det hedniska sättet; utan wilja blifwa wid sin tro; och bedja fördenskull, att man skall dem derwid blifwa låta.
25. Efter wi nu hållit så godt wara, att detta folk ock i frid lefwa må och roligt blifwa: så är wår mening, att man får dem deras tempel igen, och låter dem wid deras regemente och wäsende blifwa, såsom deras förfäder det håller hafwa.
26. Så gör du wäl, om du sänder några till dem till att göra frid med dem, på det att de, när de wår mening weta, måga säkra wara, och hwar och en utan fara akta på det han för händer hafwer.
27. Konungens bref till Judarna lydde alltså: Konung Antiochus tillbjuder Judarnas råd och menighet helsa.
28. Om eder alla wäl ginge, det hörde wi gerna; oss går det ännu wäl.
_946.jpg&oldid=347165){kind=link}