| 170 | Stycken af Esthers Bok. |
12. Som nu Mardocheus uppwaknade efter drömmen, tänkte han uppå, hwad Gud der med mente; och behöll drömmen i sitt hjerta, och tänkte uppå honom allt intill natten, och hade gerna wetat, hwad han betydde.
4. Och Mardocheus sade: Gud hafwer det alltsammans skickat.
5. Jag tänker på min dröm; och det är rätt så skedt, som mig drömt hafwer.
6. Den lilla brunnen, som till en stor ström wardt, då solen sken och klart wardt, det är Esther, hwilken konungen till äkta tog och till en drottning gjorde.
7. De twå drakar äro jag och Haman.
8. Den ena betyder hedningarna, som tillhopa kommo, och Judarnas namn utskrapa wille.
9. Den andre betyder mitt folk Israel, det till HErran ropade; och HErren halp sitt folk, och förlossade oss ifrån denna olycka; Han gör stora tecken och under ibland hedningarna;
10. Ty Han hafwer alltid en åtskillnad hållit emellan sitt folk och hedningarna.
11. Och när stunden kommen är, att hedningarna som allrastoltast, och wi som allraswagast warit hafwa, och Gud det hafwer döma skolat;
12. Hafwer Han då tänkt uppå sitt folk, och åt sitt arf segren gifwit.
13. Och dessa dagar skall man hålla i Adars månad, på fjortonde och femtonde dagen i samma månad, i all glädje och med stor flit, när folket tillsamman kommer; och skola alltså ewigligen i Israels folk hållne warda.
Stycken af Daniel.
Historien om Susanna och Daniel.
Detta är en lärodikt.En man war i Babylon, benämnd Jojakim:
2. Han hade en hustru, som hette Susanna, Helkie dotter; hon war ganska dägelig och gudfruktig;
3. Ty hon hade fromma föräldrar, som henne lärt hade efter Mose lag.
4. Och hennes man Jojakim war ganska rik, och hade en skön trädgård wid sitt hus; och Judarna kommo allestädes tillsammans när honom, efter han den ypperste war ibland dem alla.
5. Men der wordo i det året twå äldste ibland folket till domare satte; det woro sådane män, som de der HErren om sagt hade: Deras domare bedrifwa all skalkhet i Babylon;
6. De samme kommo dagligen till Jojakim; och den som någon sak hade, han måste der för dem komma.
7. Och när folket bortgånget war om middagen, plägade Susanna gå ut i sin mans trädgård.
8. Och då de äldste sågo henne dagligen der ingå, woro de af ond lusta till henne upptände;
9. Och blefwo ursinnige* der öfwer, och kastade ögonen så hårdt uppå henne, att de intet kunde se upp till himmelen, och tänkte hwarken på Guds ord eller straff. *Ords. 6: 32.
10. Men de woro båda tillika upptände till henne;
11. Och den ene skämdes uppenbara det för den andra, och hwardera hade gerna bolat med henne;
12. Och togo dagligen grann wara på henne, att de måtte få se henne;
13. Men den ene sade till den andra: Hej, låt oss gå hem, ty det är måltid.
14. Och när de ifrån hwarannan gångne woro, så wände hwardera om igen, och kommo åter tillhopa. Då nu den ene den andre frågade, bekände de båda sin onda lusta. Sedan wordo de öfwerens, att taga der wara uppå, när de kunde finna qwinnan allena.
_958.jpg&oldid=347200){kind=link}