bygt, blefwo nu af nådens fläkt tillintetgjorda; det sjelfupptända ljuset slocknade, och all sjelfberedd själaspis kunde icke mer mätta mig. Jag började lida af andlig hunger, hwilket för mig war något nytt och owant, och jag sade med den förlorade sonen: ”jag will stå upp och gå till min fader!” Detta gjorde jag, och Han kom emot mig med sin faderliga kärlek. Jag kunde nu säga folket af egen erfarenhet, att en menniskas farligaste tillstånd icke är det, då hon anser sig förlorad och alldeles icke kan finna något godt hos sig, utan när hon tror, att hon eger det rätta lifwet och att ingenting fattas henne, ehuru hon ligger i andlig död.”
Den genomgripande förändring, hans inre tillstånd sålunda undergått, och den han hwarken wille eller kunde dölja, förrådde sig äfwen i hela hans yttre skick och wäsen samt gaf derjemte åt alla hans önskningar och sträfwanden en helt förändrad riktning. I stället för den ”trefliga prestgården”, det af böcker fulla rummet och den af åhörare fylda kyrkan, som han i sina barndomsdrömmar skådat såsom det härligaste lefnadsmål, böjade nu hans tankar hägra ett lif fullt af mödor och försakelser bland de folkslag, som ännu föga eller intet hört af frälsningens evangelium. Att gå ut till dessa såsom missionär, lifnärande sig, likasom apostelen Paulus, med sina händers arbete, det blef nu målet för hans tankar och förhoppningar. Paulus hade ju blott kunnat ett handtwerk; han hade lärt sig twå — huru mycket lättare borde ej han derför kunna taga sig fram! Och allt för ung kristen att ännu hafwa kommit till full erfarenhet af sin egen oduglighet och oförmåga, skådade han i andanom stora segrar, dem han med sitt brinnande nit skulle winna öfwer mörkret.
Från början af år 1826 till hösten 1827 förestod F. en lärareplats wid en uppfostringsanstalt i Göteborg. Under denna tid utwecklades allt mer hans andliga lif, så wäl genom troget forskande i den heliga skrift, hwilken han läste på dess grundspråk, som ock genom umgänget med äldre upplysta kristna. Äfwen studerade han här italienska, tyska, franska och engelska språken.
I maj 1828 blef F. ändtligen prestwigd i Karlstad och önskade nu intet högre än få begifwa sig ut till missionsfältet. Men nya swårigheter yppade sig. Såsom swensk prest måste han erhålla permission för att resa utrikes. Dertill fordrades ock på den tiden att ”ställa borgen för sig”. Dessutom egde F. icke ens nog respenningar för att komma öfwer swenska gränsen; och slutligen funnos den tiden många, som ansågo missionssaken såsom något okyrkligt och derför sökte qwarhålla honom i fäderneslandet.
Men det ena hindret efter det andra undanröddes; och så stod F. ändtligen redo att lemna fädernejorden, för att till aflägsna nejder bringa kunskapen om den lära, hwilkens sanning han på sitt eget hjerta erfarit. Sällan fans wäl ock en för missionärskallet bättre utrustad person. Hans lätthet att lära främmande språk war lika owanlig som hans lätthet att tala de språk han lärt. Han kunde tala 12 språk, samt förstod och kunde läsa 18 andra dertill.
Fjellstedt begaf sig nu till missionsinstitutet i Basel, hwarifrån han emellertid snart af engelska episkopala missionssällskapet kallades till London, dit han anlände den 23 Mars 1829. Af K. M:t erhöll han samtidigt tillåtelse att utgå i egenskap af evangelisk predikant i nämda sällskaps tjenst under sex års tid, räknade från den 1 Januari 1829, och att wid återkomsten till fäderneslandet få tillträda sitt prestembete.
Ändtligen, i början af 1831 hade F. nått sin längtans mål. Han hade mottagit kallelsen från det Londonska missionssällskapet och begaf sig till Ostindien. I Tinnewelli begynte nu hans werksamhet såsom missionär, i det han dels tjenstgjorde som lärare wid ett prestbildningsseminarium för infödda, dels predikade på tamuliska för hedningarna.
Sedan Fjellstedt här werkat 4 à 5 år, nödsakades han till följd af sin genom klimatet förswagade hälsa att återwända till England. Han sändes imellertid genast åter ut på missionsfältet, denna gång till Turkiet, der han fick sin station i Magnesia, ej långt från Smyrna. Der qwarstannade han till år 1840, då hans förswagade hälsa åter twang honom att wända tillbaka till Europa. Bland det som F. i Turkiet hann werka, war äfwen en revision af den turkiska bibelöfwersättningen, hwilken sedan länge anwändes, då en ny upplaga blef behöflig. — I omkring tio år arbetade F. således personligen i missionens tjenst.
Återkommen till Europa war F. de följande fem åren anstäld i Baselska missionssällskapets tjenst och werkade dels såsom lärare i tamuliskan wid dess missionsinstitut i Basel, dels såsom resepredikant, hufwudsakligen i ändamål att genom offentliga tal wäcka intresse för missionen. I egenskap af resepredikant besökte han åren 1843–1845 Schweiz, Elsass, norra och södra Tyskland, Danmark och Swerige.
Sedan han i sitt hemland wäckt ett allt lifligare intresse för evangelii utbredande till hednaländerna, fick F. den tillfredsställelsen att se äfwen en swensk förening grundas med uppgift att söka främja denna sak. Det war missionssällskapet i Lund, som stiftades den 2 Juli 1845 och hwars stadgar samma år stadfästes af regeringen. Detta sällskap wille förnämligast werka för upprättandet af ett swenskt evageliskt-lutherskt missionsinstitut, med ändamål att ”upptaga studenter, som kände en inre kallelse att warda missionärer, för att på samma gång de wid akademien fingo sin presterliga bildning, gifwa dem den särskilda förberedelse och fostran, som för missionärskallet är nödwändig”. — Uppmanad att söka docenturen i exegetik wid teologiska fakulteten i Lund, antog F. dock hellre anbudet att blifwa lärare wid nämda missionsinstitut. Han återwände således 1846 till fäderneslandet och började med största allwar och nit egna sig åt denna sin nya werksamhet. Oaktadt ett wisst misstroende från åtskilliga håll redan i början af missionsinstitutets tillwaro förspordes, war dock det förtroende F. hos alla missionswänner egde så mäktigt, att institutet icke kom att sakna lärjungar. Bland dem, som under de första åren af dess werksamhet åtnjöto underwisning, må nämnas K. J. Fast och A. Elgqwist, hwilka blefwo missionärer i Kina och af hwilka den förre 1852 wid 28 års ålder led martyrdöden
_011.jpg&oldid=340831){kind=link}