Allt ifrån begynnelsen har Guds ord haft många motståndare, och så har det ännu i denna dag. Många händer, som skrifwit, och många tungor, som talat emot detta ord under loppet af århundraden och årtusenden, äro redan förmultnade i jorden, men Guds ord är detsamma, som det warit hafwer, det står fast, det är en oöfwerwinnelig makt, det sprides öfwer jorden till salighet för dem, som tro, och till ett wittnesbörd öfwer dem, som icke tro. De, som nu stå Guds ord emot, skola också snart blifwa hädankallade, och deras räkenskap tillstundar. De hafwa domaren framför sig, hwarom Christus säger: Hwilken mig föraktar och tager icke mina ord, han hafwer den honom döma skall; det talet, jag talat hafwer, skall döma honom på yttersta dagen, Joh. 12: 48. För att kunna undgå denna dom på yttersta dagen är det nödwändigt, att wi låta Guds ord döma oss här i tiden. Innan Guds ord kan göra oss saliga genom tron, måste lagen blifwa wår tuktomästare till Christum. Guds ord sårar först, innan det kan helbregda göra. Guds ord är lefwande och kraftigt, och skarpare än något tweeggadt swärd; och går igenom, till dess det åtskiljer själ och anda och märg och ben, och är en domare öfwer tankar och hjertans uppsåt, Ebr. 4: 12. Låta wi icke Guds ord wara wår domare här i tiden, så blifwer det wår domare på domedag. Och alla, som göra sig sjelfwa till domare öfwer Guds ord, hafwa just i detta ord en dom öfwer sig. Hwilken som icke tror, han är redan dömd, efter det han icke trodde i Guds enda Sons namn, Joh. 3: 18.
Christus, det personliga ordet (Joh. 1: 1), är A och O, begynnelsen och ändan, Uppenb. 22: 13. Den Heliga Skrift, det skrifna ordet, som handlar om Honom och Hans rike, börjar med skapelsen och slutar med all tings fulländning i den yttersta domen.
Genesis (ursprung, skapelse), första Mose bok, den första boken i Bibeln, börjar med berättelsen om werldens och menniskans skapelse, om menniskans syndafall och Guds löfte om återlösningen. Häruti är grunden lagd till nådens rike här på jorden och till alla trognas ewiga salighet. Derefter omtalas det ondas tillwäxt i werlden, som wisade sig i ett brodermord, och sedan i tilltagande ogudaktighet, som drog syndafloden öfwer jorden. Skapelse, fall, upprättelse, dom, härliga wittnesbörd om Guds allmakt, wishet, kärlek, nåd och rättfärdighet, stå främst i Guds uppenbarade ord. Ett nåderike, ett himmelrike, bestående af så trogna, som hafwa Herran till Konung, går igenom tidehwarfwen allt ifrån begynnelsen, förföljdt och föraktadt af werlden, men fullt af en oförgänglig lifskraft. Wår Frälsares började stamtafla, folkslagens utspridande öfwer jorden, Guds uppenbarelser för Abraham och de trogna fäderna, Guds styrelse öfwer sitt folk i de första tiderna, allt detta innehålles i den första boken i den Heliga Skrift, som slutar med patriarchen Jacobs prophetia och hans ändalykt. Denna prophetia innehåller en spegelbild, en afmålning af Christi rike på jorden intill fulländningen, så att hela Bibeln är till sitt hufwudsakliga innehåll antydt i Första Mose Bok. Bibeln slutas med Uppenbarelseboken, som innehåller alla hufwuddragen af Christi Kyrkas strider och lidanden under tidernas lopp, om syndens och ondskans tillwäxt och mognad, om dess slutliga dom och Christi församlings seger och härliggörelse. De ogudaktigas förkastelse och den härligaste beskrifning om alla trognas fulländning och ewiga salighet utgör slutet af den Heliga Skrift, i hwilken Christus kallar sina återlösta till omwändelse, tro och ewig salighet, sägande: Jag är Davids rot och slägte, en klar morgonstjerna. Och Anden och bruden säga: Kom. Och den det hörer, han säge: Kom. Och den der törstar, han komme, och den der will, ha tage lifsens watten för intet, Uppenb. 22: 16, 17. Den återlösta mensklighetens fulländning uppnår sin högsta höjd i den nya skapelsen, hwarpå det löftet syftar: Nya himlar och en ny jord wänte wi, efter Hans löfte, der rättfärdighet uti bor. 2 Pet. 3: 13.
_017.jpg&oldid=342392){kind=link}