| Skapelsen. | 1 Mose Bok. | Cap. 1. | 11 |
21. Och Gud skapade stora hwalar, och allahanda lefwande och krälande djur, som wattnet af sig gör, hwart efter sin art, och allahanda fjäderfåglar, hwart efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.
22. Och wälsignade dem och sade: Warer fruktsamme, och förökens, och uppfyller hafwets watten, och fåglarne förökte sig på jorden.* *1 Mos. 8: 17.
23. Och wardt af afton och morgon den femte dagen.
Jorden stod nu färdig, försedd med förråd att uppehålla lefwade warelser; boningen är beredd, och det stora ljuset upptändt i höjden. Nu frambringas boningens innebyggare. Wattnet och luften lyda Skaparens ord och framalstra krälande lefwande djur och fåglar; nu hwimla luft och haf af underbara skapelser, bestämda att föröka sig och uppfylla hafwets watten och luftens rymder omkring jorden.
24. Och Gud sade: Göre jorden af sig lefwande djur, hwart efter sin art, fänad, krälande djur, och wilddjur på jorden, hwart efter sin art. Och det skedde så.
25. Och Gud gjorde wilddjur på jorden, hwart efter sin art, fänad efter sin art, allahanda krälande djur på jorden efter sin art. Och Gud såg, att det war godt.
På den sjette dagen skapade Gud af jorden lefwande djur wart efter sin art. Den af Gud meddelade kraften gaf lif åt wäsen af mångfaldiga gestalter. På femte dagen skapades lefwande warelser af watten och luft. Dessa äro ofullkomligare än de, som skapades af jord. Landdjuren äro närmare beslägtade med menniskan.
26. Och Gud sade: Låt oss göra Menniskan till ett beläte, det oss likt är, den råda skall öfwer fiskarne i hafwet, och öfwer fåglarna under himmelen, och öfwer fänaden, och öfwer hela jorden, och öfwer allt det som kräler på jorden.
27. Och Gud skapade menniskan sig till ett beläte, till Guds beläte skapade Han honom*, Man och Qwinna skapade Han dem. *1 Mos. 9: 6. Wish. 2: 23. Eph. 4: 24. Col. 3: 10.
Hittills har skapelsen blifwit frambragt genom det ena allmaktsordet efter det andra, men nu börjar en högre skapelseordning; nu skall den innewånare skapas, som är bestämd att herrska öfwer denna sköna, ljusa werld, full af lefwande underordnade wäsen. Ännu fanns ingen warelse på jorden, som kunde slå upp ögonen mot sin Skapare, ännu fanns intet öga för det högsta ljuset, ännu fanns ingen förnuftig själ, som kunde utsträcka armarne mot sin Skapare och med kärlek utropa: min Fader! Ett sådant wäsende skall nu frambringas. Derwid sker en rådplägning i Gudomen; här werka Fader, Son och Ande i högsta grad gemensamt. Guds Son, det ewiga ordet, bestämmes och låter bestämma sig till Försonare. Syndafallet förutses. Till synd och undergång kan menniskan icke skapas, men en Försonare och Medlare är närwarande och blifwer för menniskan en borgen. Han är föresedd före werldens begynnelse, 1 Pet. 1: 20. Till Hans beläte skapas nu menniskan, för att herrska på jorden, fullkomna sig sjelf och förhärliga Guds namn. Aposteln säger, Col. 3: 10, Ikläder eder den nya (menniskan), den der förnyas till Hans kunskap och beläte, som honom skapat hafwer. Dessa ord wisa, att Guds beläte intrycktes i menniskans ande. Det war med anden och förnuftet hon skulle herrska öfwer jorden. Menniskan skulle i werlden utföra sin Skapares wilja, såsom den af Honom tillsatte synlige konungen. Förmågan att känna och älska Gud, och att i denna kunskap och kärlek åtnjuta den högsta sällhet, gör menniskan till en spegel, hwaruti Guds wäsende tydligast kan uppenbara sig. Förnuft och kärlek äro icke möjliga utan frihet; derföre hörer friheten nödwändigt till Guds beläte i menniskosjälen. Denna bild af sig sjelf, som Gud har intryckt i menniskans ande, skall menniskan uttrycka i tänkesätt, wilja och lefwerne, och derigenom wisa ett återsken af Guds egenskaper till Hans namns förhärligande. Förmågan att weta hwad som är rätt och sanning är en del af Guds beläte, som kommer att i ewighet fortfara äfwen hos de osaliga menniskorna; ty kunde detta upphöra, så kunde menniskan icke widare hafwa någon känsla af synden, och då kunde icke heller straffet fortfara. Men det hufwudsakliga af Guds beläte, förmågan att älska Gud och att lefwa i Hans gemenskap, är genom synden förloradt, förståndets ljus i andliga ting är slocknadt, och wiljan är ohelig. Till Guds belätes återställande fordras en gerning af Gud, som kallas ny skapelse. Ps. 51: 12. 2 Cor. 5: 17. Eph. 2: 10.
28. Och Gud wälsignade dem, och sade till dem: Warer fruktsamme, och föröker eder, och uppfyller jorden, och hafwer henne under eder, och råder öfwer fiskarne i hafwet, och öfwer fåglarna under himmelen, och öfwer alla djur, som kräla på jorden.
29. Och Gud sade: Si, jag hafwer gifwit eder allahanda örter, som frö hafwa på hela jorden, och allahanda fruktsamma träd, och träd, som frö hafwa i sig sjelfwa, eder till mat.* *1 Mos. 9: 3.
Gud gaf åt menniskan sin wälsignelse, som medförer tre särskilda förmåner, och wisar sig på tre olika sätt. Det första menniskoparet skulle befolka jorden, så att hela menniskoslägtet skulle hafwa en gemensam stam. Detta war nödwändigt, på det återlösningen skulle blifwa möjlig. Englarne deremot skapades hwar för sig särskildt, och de som föllo gjorde det med egen fri öfwerläggning. De hafwa icke något gemensamt slägte; derföre war det icke möjligt, att Guds Son kunde återlösa dem, ty Han kunde hwarken skapas eller
_021.jpg&oldid=340856){kind=link}