| 38 | Abram trodde. | Genesis. | Cap. 15. |
2. Men Abram sade: HERre, HERre, hwad will du mig gifwa? Jag går barnlös, och min redeswen, denne Eleasar af Damascus, hafwer en son.
Löftet om Canaans land till besittning för sina efterkommande kunde Abram icke förstå på annat sätt, än att han borde upptaga sin redeswen (sin förmsta tjenare i huset, husets föreståndare) till sin son, emedan han sjelf war barnlös, och hade skiljt sig ifrån sina anförwandter. Härpå hade han utan twifwel ofta tänkt, men wille icke göra något emot Guds wilja. Guds wilja önskade han weta, och då nu Gud så nådigt uppenbarade sig för honom, så iakttog han tillfället att framställa detta ämne såsom fråga. Min redeswen, denne Eleasar af Damascus, hafwer en son, heter på Hebreiska: Sonen af bestyret om mitt hus är denne Eleasar af Damascus, d. w. s. han är min öfwerste tjenare.
3. Och Abram sade ytterligare: Men mig hafwer du ingen säd gifwit: och si, min tjenares son skall wara min arfwinge.
Mig har du ingen säd gifwit; och si, sonen af mitt hus, min hemfödde tjenare (Eleasar), skall wara min arfwinge.
4. Och si, Herrans ord kom till honom, sägande: Han skall icke wara din arfwinge, utan den, som utaf ditt lif komma skall, han skall wara din arfwinge.* *1 Mos 17: 6.
5. Och Han hade honom ut, och sade: Se upp till himmelen och räkna stjernorna, om du kan räkna dem. Och sade till honom: Så skall din säd wara.* *1 Mos 13: 16.
6. Abram trodde HERran, och Han räknade honom det till rättfärdighet.* *1 Macc. 2: 52. Rom. 4: 3. Gal. 3: 6. Jac. 2: 23.
Någon sannolikhet war icke mera för handen, att Abram skulle få en egen säd, men Gud gaf honom försäkran derom; himmelens stjernor tagas till wittne, och till ett tecken, hwarpå Abram skulle märka, huru talrik hans säd skulle blifwa. Detta trodde Abram, emedan Gud sade det. Dermed bortkastade han sin sjelfklokhet och alla de twifwelsmål, som hans eget förnuft kunnat wäcka. Han höll sig fast wid Gud. Han gick ut ifrån sitt eget jag, han gick in i Herrans gemenskap. I denna gemenskap blef han rättfärdig; han blef delaktig af den rättfärdighet, som är af nåd. Tron är en gerning i själen som Gud werkar, då själen emottager nåden. Själens gerning är blott att emottaga nådens gåfwa och nådens werk. Likasom syndafallet war en olydnadens gerning, för hwilken otron låg till grund, och denna otro war en gerning i själen, som föregick den yttre handlingen; så är tron en gerning, med hwilken menniskan omintetgör otron, som är syndens grundwal, och wänder sig tillbaka till Gud. Tron är den innersta wiljans gerning. Så snart menniskan innerligen will återwända till Gud och tillhöra Honom, så är det början till tro, det är själens omwändelse till Gud, Es. 55: 7–9. Abram trodde det, som Gud sade: dermed gaf han Gud rätt och sig sjelf orätt, oaktadt alla de inkast, som menskliga sannolikheter och beräkningar deremot kunde göra. Gud räknade Abram denna tro till rättfärdighet. I löftet om säden låg äfwen löftet om Frälsaren. Den rättfärdighet, som werldens Frälsare, den högste af Abrams barn, i tidens fullbordan, förwärfwade, blef af nåd Abram tillräknad. I Guds rådslut ansågs försoningen redan skedd och hade samma wärde, som om den hade warit fullbordad. Försoningens rättfärdighet kunde derföre äfwen i Gamla Testamentet tillräknas dem, som trodde på Guds löften derom. Genom tron på Guds löften kommo de i gemenskap med Christus, om hwilken dessa löften handlade. Genom tron tager menniskan emot det, som Gud gifwer, och kastar ifrån sig sin egen rättfärdighet och all förtröstan på egna goda gerningar. Genom tron wänder menniskan sin wilja till Guds wilja; det blir själens åstundan att ormens beläte med alla dess bittra frukter måtte ur själen utrotas, och Guds beläte återställas; hjertat önskar att icke fortfara sådant det är, utan att blifwa sådant som Gud will, renadt ifrån det onda och omskapadt af Herrans Ande. Genom tron har menniskan sin Gud och Frälsare med sig, och lefwer i andegemenskap med Honom. Joh. 14: 23. Detta lif är rättfärdighet; tron lefwer af Christi rättfärdighet, och Christi ande werkar rättfärdighetens frukt. Es. 45: 8.
7. Och Han sade till honom: Jag är HERren, som dig utfört hafwer ifrån Ur utur Chaldeen, att jag dig detta land gifwa skall till besittning.
8. Abram sade: HERre, HERre, hwaruppå skall jag märka, att jag skall besitta det?
Det war icke otro hos Abram, att han wille hafwa ett tecken. Herren har ifrån början anwändt synliga tecken och under, för att för menniskan göra de osynliga och ewiga tingen klara, wissa och bestämda.
9. Och han sade till honom: Tag mig en treåra ko, och en treåra get, och en treåra wädur, och en turturdufwa, och en ung dufwa.
10. Och han tog allt detta, och delade det midt i tu ifrån hwartannat, och lade hwar del twärt emot den andra: men fåglarna delade han icke.
Offer brukades äfwen, då menniskor ingingo förbund sinsemellan. Offrens delning wid sådana förbund antydde, att de båda delarne skulle motswara de twänne parter, emellan hwilka förbundet ingicks. Genom förbundet skulle twå eller flera hjertan förenas till ett, likasom offrens twänne delar utgjorde ett helt. Då nu Gud ingick förbund med Abram, så lades offerdjurens delar midt emot hwarandra, såsom motswarande delar. Såsom dessa delar tillhörde hwarandrea, så wille Gud wara Abrams Gud, och Abram wille wara Guds tjenare. Fåglarne delades icke,
_048.jpg&oldid=342413){kind=link}