| Omskärelsen. | 1 Mose Bok. | Cap. 16, 17. | 41 |
Sjelftagen frihet och olydnad emot sådan ordning, som Gud har helgat, är alltid affall ifrån Gud sjelf. Att wända om och förödmjuka sig är ett bud från Herran, som alltid måste iakttagas, så framt den fallna menniskan skall kunna hjelpas. Hagar war en stolt och olydig moder, och sonen blef en bespottare. Barnen ärfwa för det mesta föräldrarnes onda art, derföre hafwa föräldrarne för sina barn ett mycket stort answar.
10. Och HERrans Engel sade till henne: Jag skall så föröka din säd, att för stor myckenhet skall hon icke kunna räknas.
11. Yttermera sade HERrans Engel till henne: Si, du är hafwande worden, och skall föda en son; hans namn skall du kalla Ismael, derföre att HERren hafwer sett din wedermöda.
12. Han skall wara en grym man: hans hand emot hwar man, och hwar mans hand emot honom: och han skall bo emot alla sina bröder.* *1 Mos. 25: 18.
Grym man heter på grundspråket menniskowildåsna eller wildåsna till menniska. Detta slags åsna, Hebr. Pärä, Löpare, är ett ljusgrått djur med dunkel ullig man, skygg och snabb, mycket wild, swår att fånga, och kan aldrig tämjas. Jfr Job 39: 5–8. Detta djur wistas i de wildaste öknar. Ismaels art har gått i arf på hans efterkommande ända till denna dag. Beduinerna i Arabien, som härstamma från Ismael, lefwa i öknarne; de hafwa en lag, som förbjuder dem att så och plantera fruktträd, att bygga hus och dricka win, och den som handlar deremot, straffas med döden. En stor del af dem lefwa af röfweri; de anse sig dertill berättigade, emedan deras fader Ismael fick öknen till arf. De stå icke uti wänligt förhållande till något annat folk.
13. Och hon kallade HERrans namn, som talade med henne: Du Gud ser mig; ty hon sade: Wisserligen hafwer jag här sett ryggen på Honom, som mig ser.
Du är den Gud, som mig ser; du ser till de nödställda. Hon sade: Får jag äfwen här se efter Honom, som mig ser?. Han har sett till mig i min nöd, och nu får jag se efter Honom och hålla mig till Honom äfwen här i ödemarken.
14. Derföre kallade hon brunnen en brunn den lefwandes, som mig ser, hwilken är emellan Kades och Bared.* *1 Mos. 24: 62; cap. 25: 11.
Gud kallas på många ställen i Skriften den lefwande Guden, och Han är den, som gifwer menniskan lif och uppehåller det, så länge det Honom täckes. För den försmäktande Hagar öppnade Han en brunn i den brännande öknen. Då en menniska längtar efter Herran, såsom hjorten efter friskt watten, så är Han sjelf för den törstande själen en lefwande wattukälla. Ps. 36: 10. Jer. 2: 13.
15. Och Hagar födde Abram en son; och Abram kallade den sonen, som Hagar födde honom, Ismael.* *Gal. 4: 22.
16. Och Abram war sex och åttio år gammal, då Hagar födde honom Ismael.
Ismael' betyder Gud har hört. Ismaels födelse ansågs såsom bönhörelse — samma felslagna förhoppning, som då Cain föddes.
17. Capitel.
Abrams omskärelse, säd.Då nu Abram nio och nittio år gammal war, syntes honom Herren och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig; wandra för mig och war fullkomlig.
Gud uppenbarade sig för Abram i antagen menniskogestalt, se v. 22. Gud allsmäktig är det namn, som först här uppenbarades för Abram. Namnet Jehovah förekommer i det föregående ända ifrån skapelsen; men dess betydelse har Gud icke förklarat. Guds namn innebära wäsendtliga egenskaper hos Gud, och i samma mån som Han uppenbarar sig för menniskorna i allmaktens och nådens rike, uppenbarar Han äfwen sina namn, det ena efter det andra, och Hans namn äro werksamma krafter. Gud Allsmäktig (El Schaddai) är det wanliga namn, under hwilket Gud uppenbarade sig för fäderna. Såsom den allsmäktige lofwar Gud åt Abram allsmäktig omwårdnad och fordrar deremot, att Abram skulle wandra för Honom och wara fullkomlig. Att wandra för Gud är att hafwa hjertat hos Honom, åtnjuta sällheten af Hans närwarelse, förtrösta på Honom och låta Hans wilja wara hjertats lag. Ordet fullkomlig heter på grundspråket hel, odelad. Hela själen, hela hjertat, hela menniskans warelse will Gud hafwa. Han will icke hafwa det sönderrifna, det delade hjertat, som menniskan så ofta will gifwa Honom. Så länge menniskan icke will gifwa hela hjertat åt Gud, så är hon ofullkomlig; hon har intet stöd, ingen fast grund. Tankarne äro swäfwande och obestämda, wiljan slites hit och dit mellan himmel och jord, friden saknas, och själen liknar Noahs dufwa, som utsläpptes ur arken, swäfwande ofwer den omätliga wattenytan och fann intet ställe, der hon kunde hwila sin fot. Lycklig den själ, som återwänder till Gud! Hon finner hwila, sällhet och allt hwad hon behöfwer. Meningen af Guds ord til Abram är: Gif mig ditt hela hjerta, så skall jag gifwa dig allt det goda, som min allmakt kan åstadkomma.
2. Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig swårligen.
Guds förbund med Abram är kärnan af den Allsmäktiges förbund med det fallna menniskoslägtet. I denna kärna ligger redan den ewiga lifskraft, som föder en otalig säd till ewinnerligt lif, talrik såsom jordens stoft och himlens stjernor. Christus är grunden till detta förbund. Han sjelf är den kärna med oändlig lifskraft, af hwliken Abram andeliga säd uppwäxer.
_051.jpg&oldid=342419){kind=link}