| 42 | Omskärelsen. | Genesis. | Cap. 17. |
3. Och Abram föll på sitt ansigte. Och Gud talade yttermera med honom och sade:
4. Si, Jag är det, och hafwer mitt förbund med dig; och du skall warda en fader för mycket folk.* *Rom. 4: 17.
Förbundet syftar hufwudsakligen på Christi kyrka och det andeliga Israel, som äro löftets barn (Gal. 4: 28). Men äfwen åt Abrams naturliga efterkommande gaf Gud förbundslöften, som ända till denna dag på ett förundrandswärdt sätt uppehållit dem; ännu lefwer Ismael i sina talrika barn och wäntar på utgjutelsen av Anden från höjden, som lif gifwer; ännu lefwer Israel, ett talrikt folk, spridt öfwer jorden, och wäntar på den Hjelten, som skall samla dem, öppna deras grifter och gifwa dem sin Ande, att de blifwa Hans folk. (Es. 52: 12. Mich. 2: 12, 13. Hes. 37: 13, 14. Sach. 10: 8–12.) Si, jag är det: så talar Herren den ewige och allsmäktige; Hans ord äro oföränderliga såsom Han sjelf; Hans förbund står fast såsom ewigheten. I dessa ord: Si, jag är det, fick Abram en tillräcklig borgen, att förbundet skulle hållas. Guds eget namn och wäsende gafs till pant, och deremot skulle Abram gifwa sitt hela hjerta.
5. Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall wara ditt namn; ty jag hafwer gjort dig till en fader för mycket folk.
Abram betyder hög fader (ett ärenamn). Abraham betyder fader för en stor mängd.
6. Och skall göra dig ganska mycket fruktsam, och skall göra folk af dig; skola ock konungar komma af dig.
7. Och jag vill göra mitt förbund emellan mig och dig, och din säd efter dig, i deras afkommande; att det skall wara ett ewigt förbund, så att jag skall wara din Gud, och din säds efter dig.
Detta förbund är ewigt, ty det har hufwudsakligen afseende på ewigheten. Det är i ewigheten Abrahams andeliga barn skola lysa såsom himmelens stjernor. Men ordet ewig innebär tillika, att detta förbund här på jorden aldrig skulle rubbas, utan stå fast till tidens ända.
8. Och skall gifwa dig, och din säd efter dig, det land, der du en främling uti är, nemligen det hela landet Canaan, till ewig besittning; och skall wara deras Gud.
Gud gaf landet Canaan åt Abraham till ewig besittning; detta land är deras, så länge werlden står. De hafwa det icke nu i besittning, men det ligger för deras räkning under förödelsen, til dess hemsökelsetiden kommer, och Herren förlossar sitt förströdda folk.
9. Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du och din säd efter dig, i deras afkommande.
10. Och detta är förbundet, som I hålla skolen emellan mig och dig, och din säd efter dig: allt det mankön ibland eder är, skall omskäras.* *3 Mos. 12: 3. Apg. 7: 8. Rom. 4: 11.
Gud bekräftade å sin sida förbundet med det ordet: Jag är det, och å Abrahams sida skulle det bekräftas med ett fortfarande tecken eller insegel, och detta tecken war omskärelsen. Omskärelsen war icke förut okänd, utan ett äldre bruk, hwars ursprung wi icke känna; men det war icke allmänt. Det brukades bland de egyptiska presterna såsom en sinnebild af renhet. I omskärelsen låg sakramentlig betydelse för Abraham och hans efterkommande. Någon sådan betydelse kunde detta bruk icke hafwa ibland hedningarna, men det fick sådan betydelse och sådan kraft genom Guds befallning till Abraham och genom det löfte, som dermed förenades. Så war äfwen döpelsen bruklig bland Judarne, innan wår Frälsare befallde sina lärljungar att döpa i den treenige Gudens namn; men döpelsen war förut icke något Sakrament; den blef Sakrament genom Jesu befallning och löfte. Omskärelsen innebar den läran, att menniskan allt ifrån sitt ursprung är syndig och för med sig till werlden någonting, som måste borttagas; att arfsynden ligger såsom en förhud omkring hjertat; och att menniskan behöfwer att derifrån befrias och renas. Christus allena kan åstadkomma denna andeliga omskärelse, hjertats rening och själens förbund med Gud. Således innebär omskärelsen äfwen läran om den nya födelsen och Guds förbund med den pånyttfödda menniskan i Christo. Genom omskärelsen blef Abraham och hans efterkommande afsöndrade från alla främmande folk och förpligtade att hålla alla Guds bud och befallningar. Abrahams säd förpligtades derigenom att blifwa ett presterligt folk inför Gud och att tjena Honom med presterlig anda.
I omskärelsen låg ändtligen en prophetia, att Abrahams egentliga säd, Christus, den nye stamfadren för sitt folk, skulle födas utan synd.
I sju dagar förblef ett barn oomskuret, och på den åttonde dagen upptogs det i förbundet med Gud. Denna tidsbestämmelse har utan twifwel äfwen en profetisk syftning. Tusende år äro för Herran såsom en dag. En tidsrymd kommer, då folken skola upptagas i detta ewiga förbund, undergå andlig omskärelse och tjena Herran i rättfärdighet och renhet. Es. 25: 7. Sach. 8: 22. Jer. 3: 19; cap. 31: 33, 34.
Ehuru endast gossebarnen undergingo omskärelsen, så blefwo dock alla barn delaktiga af wälsignelsen, såsom aflade i omskärelsens förbund. Jfr. 1 Cor. 7: 14.
11. Men I skolen omskära edert kötts förhud. Detsamma skall wara ett tecken till förbundet mellan mig och eder.
12. Hwart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommande. Sammalunda
_052.jpg&oldid=342421){kind=link}