| 44 | Gud gästar Abraham. | Genesis. | Cap. 18. |
dem från sitt tjälls dörr, och bugade sig ned på jorden.* *Ebr. 13: 2.
En af dessa tre war Herren, Guds Son, Jehovah (v. 13, 17). Han uppenbarar sig såsom allwetande och allsmäktig (v. 12, 13, 14). De andra twå woro skapade Englar. Abraham kände honom. Fem gånger förut hade han blifwit benådad med sådan uppenbarelse, dock weta wi icke, om Herren uti den antagna menniskogestalten lät något framskina af den gudomliga härligheten.
3. Och sade: HERre, hafwer jag funnit nåd för dina ögon, så gack icke fram om din tjenare.
4. Man will hemta eder litet af watten och twå edra fötter; och hwiler eder under trädet.
5. Och jag will lägga för eder ett stycke bröd, att I wederqwicken edra hjertan; sedan gån I då fram bättre, förty derföre ären I komne till eder tjenare. De sade: Gör, som du hafwer sagt.
Fotatwagningen war en af gästwänskapens första pligter. Skor brukades icke, utan så kallade sandaler, som bestod af sulor, fastbundna under fötterna med remmar. Både till renlighet och uppfriskning war derföre twagningen nödwändig.
Att Herren med ett sådant nedlåtande kom för att gästa hos Abraham, måste mycket hafwa bidragit till att styrka hans tro och winna hela hans hjerta. Ju djupare Gud till menniskan nedstiger, desto mer blir menniskan upphöjd. Här gästade Guds Son hos de trognas fader en kort stund; i tidens fullbordan bodde Han ibland oss en hel lifstid, förnedrade sig sjelf, tagande på sig en tjenares skapelse, och wardt likasom en annan menniska, och i åthäfwor funnen som en menniska. Phil. 2: 7.
6. Abraham skyndade sig in i tjället till Sara, och sade henne: Skynda dig, och blanda tre mått semlomjöl, och baka kakor.
7. Men han lopp bort till boskapen, och tog en god späd kalf, och fick drängenom; han skyndade sig och tillredde det.
8. Och han tog fram smör och mjölk, och af kalfwen, som han tillredt hade, och satte för dem; och gick fram för dem under trädet, och de åto.
Abraham föreställde sig, att då Herren och de twå Englarne antagit mensklig gestalt, så behöfde de hwila och wederqwickelse. Och då de af Abraham emottogo den, så såg han deruti en ytterligare bekräftelse af det förbund, som Herren med honom ingått. Menniskan äter för att kunna lefwa; detta behöfde icke Herren och hans Englar, men de kunde göra det lika så lätt, som de kunnat antaga menniskogestalt. Efter sin uppståndelse behöfde Christus ingen föda, men Han förtärde deraf i lärjungarnas åsyn, för att wisa dem, att han icke hade en skenkropp, utan en werklig lekamen.
9. Då sade de till honom: Hwar är din hustru Sara? Han swarade: Der inne i tjället.
10. Han sade: När jag igenkommer till dig, om man lefwer, si, så skall Sara din hustru hafwa en son. Detta hörde Sara, der hon stod bakom tjälldörren.* *1 Mos. 17: 19; cap. 21: 1. Rom. 9: 9.
Åt Abraham hade detta löfte förut blifwit gifwet; men nu skulle Sara sjelf höra det af Herrans mun. Orden om man lefwer heta på grundspråket: när denna årstid återkommer, således nästa år wid denna tid, cap. 17: 21.
11. Och de woro, både Abraham och Sara, gamla och wäl till åldern komne, så att Sara nu icke mer hade, som qwinnor pläga hafwa.* *Rom. 4: 19. Ebr. 11: 11.
12. Derföre log hon wid sig sjelf, och sade: Nu jag gammal är, och min herre desslikes ålderstigen; skall jag ännu gifwa mig till lusta?* *1 Pet. 3: 6.
Saras ord wisade, att hon icke hade fattat och ännu mindre med tron omfattat Herrans löfte till Abraham. Det war nu nödwändigt, att hennes twifwel blefwo uppenbarade, på de hon måtte blifwa befriad derifrån. Löftet angick henne så wäl som Abraham; till löftets emottagande och fullbordan war tron nödwändig, och den skulle nu hos Sara werkas.
13. Då sade Herren till Abraham: Hwi log Sara, sägande: Menar du, att det kan wara, att jag ännu föda skall, så gammal som jag är?
14. Mån HERranom något wara omöjligt? I sinom tid will jag komma till dig igen, om man lefwer; och då skall Sara hafwa en son.* *2 Kon. 14: 16.
Sara får förnimma, att den allwetande talar, som genomskådade hela hennes wäsende, fastän hon trodde sig förborgad. Hon skall deraf blifwa förwissad, att Han wet hwad Han talar, och kan hålla hwad Han lofwar. Löftet upprepas åter, att Sara icke widare må twifla. Om man lefwer, se v. 10. Herren hade uppenbarat sig såsom den allsmäktige; skulle något wara omöjligt för Honom?
15. Då nekade Sara och sade: Jag log icke; och wardt förfärad. Men Han sade: Det är icke så, du log.
Förut syndade Sara med otro, nu syndar hon med osannfärdighet, men begick denna synd i den häpenhet, som öfwerföll henne. Utan twifwel erkände hon snart både otrossynden och denna öfwerträdelse, förödmjukade sig inför Herran och trodde Hans ord; ty löftet gick sedan i fullbordan. Att hon trodde, säger Skriften. Före tron gick förödmjukelse; dertill fördes hon genom
_054.jpg&oldid=342425){kind=link}