| 62 | Esau och Jacob. | Genesis. | Cap. 25. |
skola skiljas utaf ditt lif; och det ena folket skall öfwerwinna det andra, och den större skall tjena den mindre.* *Mal. 1: 2. Rom. 9: 10, [et]c.
Herren swarade Rebecka (antingen genom uppenbarelse eller genom en from man, som hade prophetisk gåfwa), att hennes twillingbarn skulle blifwa stamfäder för olika folk, af så motsatt beskaffenhet och tänkesätt, att sann enighet dem emellan icke kunde åstadkommas, och att den förstfödde icke skulle bibehålla förstfödslorättens förmåner, rättigheter och anseende, utan att dessa skulle tillfalla den senast födde. Allt ifrån begynnelsen gå twå olika riktningar genom menskligheten; en del af det fallna slägtet omfattar den från himmelen tillbjudna räddningen, tror på Herrans löften och lyder Hans ord; den andra delen af menniskoslägtet will gå sin egen wäg, will råda och hjelpa sig sjelf, will wara sin egen gud. Hos dessa sednare fattas tro och kärlek; här på jorden wilja de hafwa sin himmel, och de hata dem, som älska Gud. Cain hatade Abel, hatet gick i arf ända till floden och fortfor sedan hos alla dem, i hwilka Cains ande blef rådande. Cain war den förstfödde, han hatade sin yngre fromme broder. Abrahams förstfödde, Ismael, hatade Isaac, och Rebecka får af prophetians ande den underrättelse, att det skall blifwa strid emellan hennes efterkommande, som nu woro inneslutne i samma moderlif. Cain, Ismael, Esau m. fl. woro sinnebilder af den fallna menniskonaturen, de gamle Adam; Abel, Isaac och Jacob afbildade löftets säd, alla trogna, som födas genom Andan till nytt lif i trons förening med Gud. Den förste Adam föder till naturligt lif, den nye stamfadren Christus föder till andeligt lif, 1 Cor. 15: 45–47. Den förste Adams barn hata den nye stamfadrens andeliga barn. Detta hat har fortfarit ända till denna stund, och kommer att fortfara, så länge ogräset wäxer ibland hwetet, ända till dess skördetiden kommer.
I Gamla Testamentet gick denna prophetia på åtskilliga tider i fullbordan, så att Israels barn herrskade öfwer Esaus eller Edomiterna. I det Nya Testamentet se wi, att det ena hedniska folket efter det andra underkufwas af christna folk och underkastas christna länders herrawälde, och Christi ande blifwer mer och mer rådande genom Evagelii utbredande. Men såsom hos Rebecka twäggehanda folk komma af samma moderlif, så födas äfwen i Christi kyrka, denna fria moder, olika folk, trons och otrons barn. De sednare anse sig hafwa företräde, och de hafwa de Edomitiska förstfödslorätten. Såsom Esau hatade Jacob, så hata desse Chistum och Hans rätte bekännare.
24. Då nu tiden kom, att hon föda skulle, si, då woro twillingar i hennes lif.
25. Den förste, som utkom, war röd och luden som ett skinn: och de kallade honom Esau.
26. Straxt derefter kom hans broder ut han höll med sin hand i Esaus fotablad, och de kallade honom Jacob.* Sextio år gammal war Isaac, då de wordo födde. *Os. 12: 3.
I födelsen följde dessa barn hwarandra utan uppehåll. Den som föddes sist, hade armen öfwer hufwudet och höll sin broders fotablad. Redan häruti afspeglar sig Esaus och Jacobs lefnadeshändelser och den sednares natur och tänkesätt. Ordet Jacob betyder: hälhållare, en som håller i hälen. Med dessa twå bröder afbildas icke blott otrogna och fromma menniskor, mörkrets och ljusets rike i werlden, utan äfwen den gamla och nya menniskan inom hwar och en, som är född af sanningens ord. Äro wi födde af Gud, Joh. 1: 13; 1 Joh. 3: 9, 10, så hafwa wi i wåra egna hjertan både Esau och Jacob, som stöta sig och strida med hwarandra. Här behöfwes waksamhet och bön för att winna och behålla den sanna förstfödslorätten.
27. Och då drängarne wordo store, wardt Esau en jägare och en åkerman; men Jacob en from man och bodde i tjäll.
Åkerman, enligt grudtexten Fältman, som wandrade omkring på marken och sysselsatte sig med jagt, en motsats mot det stilla herdalifwet. Jacob får här det wittnesbörd, att han war en from man. Ehuru i hans lefwerne en och annan skuggsida framträder, så war han dock angelägen om att gifwa sitt hjerta åt Gud; han uppfostras strängt i Guds Andas skola, han agas för sina fel, hans sinne öppnas mer och mer för sanningens ljus, och själens blick är wänd till Guds löften och deras höga innehåll. Esaus själ är deremot wänd till denna werlden.
28. Och Isaac hade Esau kär, ty han plägade äta af hans wede: men Rebecka hade Jacob kär.
Wede betyder willebråd.
29. Och Jacob kokade en rätt. Då kom Esau af marken, och war trött;
30. Och sade till Jacob: Gif mig äta af denna röda rätten, ty jag är trött. Deraf heter han Edom.
Grundtexten: Gif mig äta af det röda, af det der röda. Han upprepade ordet röda med hungrig häftighet, och då detta ord tillika erinrar om hans röda färg, v. 25, så fick han deraf tillnamnet Edom (så heter ordet röd i grundtexten). Den röda färgen kan anses såsom en bild af köttet, det köttsliga sinnet, det jordiska, sinnliga tänkesättet. Hans efterkommande kallades efter honom Edomiter.
31. Men Jacob sade: Sälj mig i dag din förstfödslorätt.
32. Esau swarade: Si, jag måste dock dö: hwad warder mig den förstfödslorätten nyttig?
Jacobs åstundan wisar, att han hade uppfattat förstfödslorättens höga betydelse. Esaus swar gifwer tillkänna, att han icke wärderade förstfödslorätten. Han talar om att han måste dö; hans blick sträcker sig icke utöfwer detta närwarande lifwet, och då förstfödslorätten icke kan gifwa honom odödlighet på jorden och
_072.jpg&oldid=342465){kind=link}