| 70 | Jacob drömmer. | Genesis. | Cap. 28, 29. |
brukliga konungasmörjningen, ehuru af otron bespottad. I österlanden smörjes kroppen med olja, som ingnides för att hålla den smidig och kraftig under den förtorkande och utmattande hettan. Så behöfwer menniskan Guds Andes kraft för att kunna wandra i tron, uppfylla lifwets pligter, genomgå heta pröfningar och lidanden, och bära dagens hetta och tunga. Olja är det wanliga lysmedel i samma länder, i frånwaron af solens ljus. Menniskosjälen är genom synden inswept i natt och behöfwer den Helige Andes upplysning genom ordet, för att derigenom komma till rätt kännedom om Gud, och för att blifwa född till ett nytt lif i Christo. En sann kännedom af Christus är också förening med Honom, och Christus är lif och ande; i Honom lefwer den nya menniskan, i Honom bär hon frukt (Rom. 8: 9, 10). Ingen sann gudsdyrkan, ingen rätt gudstjenst är möjlig utan detta andeliga lif, utan denna förening med Christus i anden. Rätte tillbedjare skola tillbedja Fadren i Anden och sanningen. Gud är en Ande m. m., Joh. 4: 23, 24.
Då Jacob göt olja på denna minneswård, så wille han dermed uttrycka sin åstundan att i Anda och sanning tillbedja och tjena Gud, som der uppenbarat sig för honom. Andens gåfwor gifwer Gud åt dem, som tro på Hans ord, och i samma anda skola de tillbedja Honom, af samma anda skall hela deras wäsende, själ och hjerta och alla deras gerningar genomträngas och helgas. Andans ljus och Andans sinne måste gjutas öfwer allt det, som de för för händer hafwa. Då detta sker, är hwarje fläck på jorden ett tempel för en trogen själ, ett Bethel, ett Guds hus[1].
Äfwen i christenheten är den ytliga gudstjensten utan tron och Andans sinne ungefär lika död och lika onyttig, som de arma hedningarnes bruk att smörja stenar. Den obotfärdige syndaren med det christna namnet smörjer sitt liflösa, stenhårda hjerta, sin egen afgud, och mutar sitt samwete med christendomens yttre bruk och iaktagelser, men Anden, lifwet och kraften saknas.
19. Och kallade det rummet för BethEl; men tillförene hette den staden Lus.
Bethel betyder Guds hus. Wid detta ställe låg en liten stad, som sedermera af Israels folk äfwen fick namnet Bethel, Guds stad. I Bethel blef på sednare tider förskräckligt afguderi rådande bland Israels folk. Detta börjades egentligen af Jerobeam, då det tio stammarne afföllo ifrån Salomos thronarfwinge. Utan twifwel åberopade Jerobeam, till bewis på rättmätigheten af sin förordning, just den omständigheten, att Bethel war ett heligt rum, emedan Gud der uppenbarat sig för patriarken Jacob.
20. Och Jacob gjorde ett löfte och sade: Om så är, att Gud blifwer med mig och förwarar mig på denna wägen, som jag reser, och gifwer mig bröd till att äta och kläder till att klädas med;* *1 Chr. 4: 10.
21. Och förer mig med frid åter hem igen till min fader: så skall HERren wara min Gud.
22. Och denne stenen, som jag upprest hafwer till en wård, skall warda ett Guds hus; och allt det du mig gifwer, det will jag gifwa dig tionde af.
Jacob uttrycker här sitt hjertas tacksamhet för den underbara nåd, han fått erfara, och för det löfte, Gud gifwit honom. Detta war å Guds sida ett förbund, och nu ingår äfwen Jacob å sin sida uti detta förbund med Herran. Han tror, att Gud skall försörja honom och hålla hwad Han lofwat, att föra honom med frid hem igen till sin fader. Han erkänner det för sin förbindelse att med hela hjertat tillhöra Gud, att helga detta rum och inrätta en ordnad gudstjenst, samt att gifwa Herran tionde af de gåfwor, som beskärdes honom. Tionden skulle wara liksom en skatt till den himmelske konungen, den rättmätige egaren af all ting i himmelen och på jorden. Han erkände dermed, att all ting tillhörde Honom, att man af Honom war beroende och såsom förläning innehade de jordiska förmåner och egodelar, som man från Honom undfått.
29. Capitel.
Jacobs tjenst, hustrur, fyra söner.Då hof Jacob sin fot upp och gick in i det land, som österut ligger.
Hof upp sin fot är ett österländskt uttryck, som betyder: med glädje fortsatte han wandringen.
2. Och såg sig om, och si, der war en brunn på marken; och si, tre hjordar med får der när; förty hjordarne måste dricka af brunnen; och låg en stor sten för hålet på brunnen.
Stenen öfwer brunnen war nödwändig, att skydda den för flygsand, uttorkande hetta och obehöriga personer. I Arabien plägar man anlägga och betäcka brunnarne på wissa ställen i öknen, så att de alldeles icke synas, och egarne hafwa wissa märken, hwarigenom de kunna finna dem. Då wattentillgången är knapp, får en brunn icke begagnas, utan att de berättigades hjordar på en gång äro närwarande, på det wattenförrådet må blifwa rättmätigt utdeladt.
3. Och de plägade der församla alla hjordarna och wältra stenen ifrån brunnshålet och wattna fåren; och lade så åter stenen för hålet i sitt rum igen.
4. Och Jacob sade till dem: Mine bröder, hwadan ären I? De swarade: Wi äro af Haran.
- ↑ Hedningarne efterapade Jacobs handlingssätt med stenen wid Bethel, men meningen dermed wisste de ej, eller glömde den snart. De göto olja på stenar och ansågo dessa stenar först såsom bilder af Guds närwarelse, och slutligen såsom gudar. Sådana stenar kallade Grekerna Baetylia (som tydligen påminner om Bethel) och här i Norden kallades de Wätta-ljus. Uti Indien ser man en sådan mängd af smorda stenar, att de ej kunna räknas, och hwarje afgudabild smörjes äfwen med olja, hwarje gång den dyrkas.
_080.jpg&oldid=342485){kind=link}