| 84 | Gudstjensten renad. | Genesis. | Cap. 35 |
wrede kunde hafwa. Stenen är swår och sanden är tung, men en dåres wrede är swårare än de båda. Ords. 27: 3.
35. Capitel.
Gudstjensten renad. BethEl bygdt. Gud sedd. BenJamin född. Rachel, Isaac dör.Och Gud sade till Jacob: Gör dig redo och far till BethEl,* och bo der, och bygg der ett altare Gudi, som dig syntes,† då du flydde för din broder Esau. *1 Mos. 28: 12, †19 [et]c.
Jacob war i ångest; han hade djup sorg af sina egna barn och fruktade att blifwa öfwerfallen af hedningarne. Icke underligt om hans tro swigtade, då sådana synder i familjen inswepte hans hjerta i mörker; men Gud war hans tröstare och rådgiware. Denne tröstaren uppenbarade sig nu för Jacob och sade honom, hwad han skulle göra.
2. Då sade Jacob till sitt hus och till alla dem, som med honom woro: Lägger ifrån eder de främmande gudar, som äro ibland eder, och renser eder, och förwandler edra kläder:
Jacob hade nu erfarit, att Rachel hade tagit sin faders husgudar med sig, och att bland hans folk funnos afgudar. Nu befaller han, att alla främmande gudar skulle bortkastas. Bland det byte, som blef taget i Sichem, och bland de fångna af detta folk, som nu woro wärnlösa och slöto sig till Jacobs familj, war utan twifel mycket, som Jacob ej kunde gilla; och nu är han angelägen om att intet orent skall widlåda hans hus. Han har ingen annan beskyddare i faran än Israels Gud, och Honom will han icke förtörna. Faran werkade således wälgörande och åstadkom en helsosam förändring hos detta folk. De kläder, som woro sölade i de slagna Sichemiternas blod eller annan orenlighet, skulle bort, och en twagning anbefalles såsom en bild af hjertats rening, om hwilken de i synnerhet skulle bemöda sig. Det tillhör alla Guds barn att ofta pröfwa sig, om ej några främmande gudar, någon syndig orenlighet, några befläckade kläder äro qwar, eller åter hafwa insmugit sig; ty sådant är Gud misshagligt och måste bort. Detta hör till den dagliga förnyelsen, som gud will werka hos de sina. Jud. 23.
3. Och görom oss redo att fara till BethEl att jag må göra der ett altare Gudi, den mig hört hafwer i min bedröfwelses tid och hafwer warit med mig på wägen, som jag rest hafwer.
Jacob prisar Gud, som alltid hade bönhört honom i bedröfwelsens tid och warit med honom på hans wandringar. I dessa wälgerningar fann han en borgen, att han skulle än widare blifwa bönhörd och ledsagad; nu tänkte han på sitt löfte i BethEl, och med tacksamt och ödmjukt hjerta will han der göra ett altare och offra ett tackoffer. Alla hafwa wi erfarit Guds rika wälgerningar. O! att wi såsom Jacob ofta betänkte dem med ödmjukt och tacksamt hjerta!
4. Då fingo de honom alla de främmande gudar, som woro under deras händer, och deras öronringar; och han grof dem under en ek, som stod wid Sichem.
Öronringar brukades till afguderi och widskepelse. Likasom widskepliga menniskor ännu i wår tid tala om onda ögon, såsom om någon skulle kunna med en blick åstadkomma en olycka, så trodde äfwen hedningarne, att olycksbringande ljud kunde intränga i öronen, och för att motwerka sådana ljud hade de allahanda besynnerliga trolldomstecken på sina öronringar. Syndiga blickar och syndigt tal werka skadligt på det sätt, att de förgifta hjerta och sinne, som är den största af alla olyckor; men den kan icke hindras genom hedniska medel, den kan endast genom waksamhet och bön motwerkas. Jacob grof ned dessa afgudar och widskepliga ting uti Sichem, och begaf sig till BethEl. Så måste wåra afgudar begrafwas och lemnas bakefter oss, då wi anträda wandringen till Guds stad och wilja tillhöra Herrans folk. Wi måste öfwergifwa werlden och dess fåfänglighet, köttets onda lustar och wanor, om wi wilja tillhöra Gud, Luc. 14: 25–35.
5. Och for ut; och en gudsfruktan kom öfwer de städer, som lågo deromkring, att de icke foro efter Jacobs söner.
Nu blef Gud sjelf Jacobs beskyddare, och lät en fruktan falla öfwer hedningarne. Nu kunde Jacob emottaga den rätta trösten och komma till lugn och frimodighet. Så länge wi hafwa någon afgud i wåra hjertan, kunna wi icke blifwa befriade ifrån fruktan och oro, då faror, sorger och motgångar möta; men så snart afgudarne äro begrafna, och själen wänder sig till Gud och anträder resan till BethEl, till Herrans boning, himmelen, så skingra sig molnen, och man kan förtrösta på den högsta hjelparen.
6. Så kom Jacob till Lus i Canaans land, som kallas BethEl, med allt det folk, som med honom war;
7. Och byggde der ett altare* och kallade det rummet ElBethEl, efter det Gud wardt honom der uppenbarad, då han flydde för sin broder. *1 Mos. 33: 20.
ElBethEl: åt BethEls Gud helgades detta altare.
8. Då dödde Debora, Rebeckas amma, och wardt begrafwen nedanför BethEl under en ek, hwilken wardt kallad gråtoek.
Att Rebeckas amma Debora återigen omtalas (Jfr. cap. 24: 59), och att hon blef så ärofullt begrafwen i det förlofwade landet såsom en medlem af Guds utwalda folk, är ett tecken, att Jacob högt aktade denna trogna tjenarinna i sitt hus, och wisar oss huru högt äfwen de ringaste
_094.jpg&oldid=342526){kind=link}