| 102 | Joseph försöker sina bröder. | Gensis. | Cap. 44. |
honom, som hwar öfwer hans hus: Upp och far efter männerna, och när du får dem, så säg till dem: Hwi hafwen I lönt godt med ondt?
5. Är icke det der min herre dricker utaf, och der han spår med? I hafwen illa gjort.
I Egypten och andra länder brukades bägare till spådomskonst. Denna widskepelse war för Josephs bröder bekant såsom ett Egyptiskt bruk; de trodde, att Joseph war wäl hemmastadd i denna konst, efter han wisste så många af deras hemligheter, derföre nämner Josephs förwaltare detta, för att så mycket mera förskräcka dem. Men här hafwa orden en annan betydelse, nemligen så: den bägaren, hwaraf min herre dricker, är nu i edra händer, och af denna stöld wet han, att I ären oärligt folk.
6. Och som han beslog dem, sade han sådana ord till dem.
Som han beslog dem, d. w. s. då han upphann dem.
7. De swarade honom: Hwi talar min herre sådana ord? Bort det, att dina tjenare skulle så göra.
8. Si, penningarne, som wi funno ofwan uti wåra säckar, hafwa wi fört till dig igen utaf Canaans land: och hwi skulle wi då hafwa stult silfwer eller guld af din herres hus?
9. När hwilken det warder funnet ibland dina tjenare, han må dö: dertill wilja wi ock wara min herres trälar.
I medwetande af sin oskuld i denna sak tala de med ärlighetens lugna frimodighet; men denna frimodighet skulle snart förbytas i förskräckelse.
10. Han sade: Ja, ware som I hafwen sagt: när hwilken det finnes, han ware min träl; men I skolen wara löse.
11. Och de hastade sig och lade hwar sin säck af ned på jorden, och hwar lät upp sin säck.
12. Och han sökte, och begynte på den första intill den yngsta; då fanns skålen i BenJamins säck.
13. Då refwo de sina kläder och ladde hwar uppå sin åsna och foro åter in i staden.
Att sönderrifwa kläderna war ett brukligt uttryck af sorg och smärta. De wisa, att BenJamins olyckliga ställning gick dem till hjertat. De följa alla med tillbaka, och wilja icke öfwergifwa BenJamin i hans olycka; de woro nu icke så sinnade emot honom, som fordom emot Joseph.
Ladde, d. ä. lastade.
14. Och Juda gick med sina bröder, in i Josephs hus: ty han war än då der, och de föllo ned på jorden för honom.
Juda hade hos sin gamle fader gjort sig answarig för BenJamins återkomst; nu will han hålla ord. Han har nu ett annat hjerta, än då han för 22 år sedan gaf det rådet att sälja Joseph åt Ismaeliterna för tjugo silfwerpenningar; han har sedan försyndat sig på flera sätt, men han har genom uppfostran i Guds skola blifwit en annan man. Med den wältalighet, som warm kärlek och redlig afsigt kunna ingifwa ett warmt hjerta, framträder han i allas namn inför den mäktiga mannen; han erbjuder sig sjelf att friwilligt qwarblifwa såsom slaf i BenJamins ställe, fastän han sjelf hemma hade hustru och barn. Joseph har han förrådt, men BenJamin will han rädda; en gång har han bedragit och bedröfwat sin fader, men han will icke än en gång låta honom erfara en sådan sorg; han gör icke afseende på att BenJamin tyckes wara den skyldige, utan han anser olyckan såsom ett straff för deras fordna gemensamma förbrytelse. Luther säger: ”Ack, att wi kunde anropa Gud för hwarandra med sådan brinnande bön, som Juda här bad för sin broder.”
15. Joseph sade till dem: Hwi torden I det göra? Weten I icke, att en sådan man, som jag är, kunde spå till?
Här nämnes icke bägaren såsom spådomsmedel, icke heller någon spådomskonst, utan ordens mening är: weten I icke, att en sådan man som jag är, kunde utspana eder förbrytelse.
16. Juda sade: Hwad skola wi säga minom herra, eller huru skola wi tala? Och hwad skola wi bära före? Gud hafwer funnit dina tjenares missgerningar: si, wi och den, som skålen är funnen när, äro min herres trälar.
nu wisar sig Josephs afsigt med befallningen angående bägaren: han wille pröfwa brödernas kärlek till fadren och till den yngste brodren. De gingo lyckligt genom denna pröfning, ehuru swår den war. De wilja nu hellre underkasta sig hwad som helst, än bringa ny sorg och smärta öfwer det förut så djupt sårade fadershjertat. De afundades fordom Joseph den kärlek, fadren bewisade honom. Nu hade BenJamin blifwit femfaldigt ärad framför dem alla. Hwilken anledning till afund och owilja! Och sedan syntes densamme BenJamin med otacksamhet och nedrighet hafwa gjort sig skyldig till en förbrytelse, som höljer dem med wanära och hotar att störta dem alla i olycka. Hwilken frestelse till förakt och wrede emot BenJamin! Hafwa de nu icke full anledning att öfwergifwa honom och låta honom straffas såsom han förtjenar? Hafwa de nu icke gjort sitt bästa att uppfylla det löfte, som de åt fadren gifwit? Kan icke berättelsen om BenJamins skamliga gerning rättfärdiga dem inför fadren, om de nu öfwergifwa denne brodren och lemna honom åt wanära och träldom? Nej! de hade nu ett annat sinne; de hatade en gång Joseph, de sålde honom och frågade icke efter hans bön och tårar och den sörjande fadren; men BenJamin wilja de icke öfwergifwa och lemna ensam åt olyckan och lidandet; hellre wilja de lida med, än lemna honom
_112.jpg&oldid=342580){kind=link}