| 116 | Joseph tröstar sina bröder. | Genesis. | Cap. 50. |
13. Och förde honom i Canaans land och begrofwo honom i den dubbelkulan af åkren, som Abraham med åkren köpt hade till arfgrift af Ephron Hetheen, twärt emot Mamre.* *1 Mos. 23: 16. Apg. 7: 16.
14. Så for Joseph åter in i Egypten med sina bröder och med alla dem, som woro farne upp med honom till att begrafwa hans fader, när de hade begrafwit honom.
15. Men Josephs bröder fruktade sig, då deras fader war död, och sade: Kanske att Joseph är oss gramse och måtte wedergälla oss det onda, wi honom gjort hafwa.
Bröderna hade af Josephs uppförande ingen orsak till fruktan, men deras onda samweten uppwäckte farhåga.
Äfwen förlåtna synder kunna anklaga oss och uppfylla oss med fruktan i motgångens och pröfningens dagar, då ett och annat stöd faller undan, då tron är swag, då Herrans ansigtes ljus för själen bortskymmes af frestelser eller sorgemoln.
16. Derföre läto de säga honom: Din fader gaf befallning före sin död och sade:
Det är icke förut berättadt, att Jacob gifwit sina söner detta uppdrag, men vi hafwa ingen grund att betwifla det; det är fullkomligt öfwerenstämmande med hans tänkesätt.
17. Så skolen I säga till Joseph: Käre, förlåt dina bröder deras missgerning och synd, att de så illa hafwa gjort emot dig. Käre, förlåt oss nu, som äro din faders Guds tjenare, denna missgerning. Men Joseph gret, då de sådant talade med honom.
Nu framlägges för honom en ny bekännelse af den orätt de hade begått emot honom, och fadren sjelf beder för dem, att denna synd skulle förlåtas och glömmas. De bedja, att det måtte förlåtas för Herrans skull, som war deras faders Gud, och de förödmjuka sig på nytt inför sin broder.
Wi lära häraf, att, om wi hafwa försyndat oss emot wår nästa, så böra wi ingalunda anse saken för alltid wara godtgjord dermed, att wi en gång hafwa erkänt det. En menniska, mot hwilken wi gjort orätt, eller hwilkens hjerta wi sårat, kan förlåta, men aldrig fullkomligt glömma det, och derföre är det wår pligt, om wi wilja wandra i kärleken, att fortfarande gifwa det sårade hjertat bewis af ett redligt sinne, ömhet och wälwilja. Detta är det enda medlet att bibehålla sämja, frid och trefnad. — Joseph war en förebild af Christus, som gret af sorg öfwer Jerusalem, och öfwer alla dem, som i obotfärdighet gå bort ifrån honom, men gläder sig öfwer hwarje syndare, som ropar om nåd och förbarmande.
18. Och hans bröder gingo till och föllo ned för honom och sade: Si, wi äro dina tjenare.
Då de nu förnummo Josephs warma kärlek, infunno de sig sjelfwa hos honom. Måhända hade förut BenJamin eller Bilha till honom framfört brödernas budskap.
19. Joseph sade till dem: Frukter eder icke, ty jag är under Gud.
Ödmjuker eder inför Herran. Jag fruktar Honom; beder Honom förlåta eder allt. Rom. 12: 19.
20. I tänkten ondt öfwer mig, men Gud hafwer wändt det till godo, att Han gjorde, som för ögon är, till att frälsa mycket folk.* *1 Mos. 45: 5.
Joseph påminner dem åter om Guds wishet och godhet, i hwilkens hand deras onda gerning warit ett medel att åstadkomma deras och ett helt folks wälfärd.
Menniskan är fri inom det område, som Gud föreskrifwit, men öfwer den särskilda friheten, med hwilken menniskan kan förkasta det goda och göra det onda, herrskar den allwise Gudens högsta frihet, som kan ordna och styra menniskors gerningar på ett sådant sätt, att till slut Hans nådiga wälbehag blifwer werkstäldt.
Joseph röfwar icke äran ifrån Gud och talar icke om, att han sjelf hade bewisat sina bröder och sitt folk så mycket godt, utan att Gud hade gjort det.
21. Så frukter eder nu intet, jag will försörja eder och edra barn. Och han stärkte dem och talade wänligen med dem.
Grt.: Han talade dem till hjertat, d. ä. såsom deras af sorg uppfyllda och försagda hjertan behöfde.
22. Så bodde Joseph i Egypten med sin faders hus och lefde hundrade och tio år.
23. Och såg Ephraims barn till tredje led. Föddes också barn på Josephs sköte utaf Machirs barn, hwilken Manasses son war.
24. Och Joseph sade till sina bröder: Jag dör, och Gud warder eder sökande och förande utaf detta landet in uti det landet, som Han hafwer swurit Abraham, Isaac och Jacob.
Josephs höga, ärofulla embete, hade icke utsläckt flamman af hans gudsfruktan och hans tro. Före sin död aflägger han sin trosbekännelse: Gud warder eder sökande, Gud håller hwad Han lofwar.
25. Derföre tog han en ed af Israels barn och sade: När Gud warder eder sökande, så förer mina ben hädan.* *2 Mos. 13: 19. Jos. 24: 32. Syr. 49: 18. Ebr. 11: 22.
_126.jpg&oldid=342615){kind=link}