| Mose drager åter in i Egypten. | 2 Mose Bok. | Cap. 4, 5. | 125 |
att du gör alla de under för Pharao, som jag under din hand gifwit hafwer. Men jag skall förstocka hans hjerta, att han icke skall släppa folket.
Gud befallde ännu en gång Mose att inför Pharao göra dessa underwerk, men sade honom på förhand, hwad följden skulle blifwa, nemligen Pharaos förstockelse. Herren wisste, att Pharao icke skulle lyda hans ord eller gifwa wika för denna undermakt, utan sätta sig deremot; och genom detta motstånd, skulle hans hjerta blifwa ännu hårdare. Guds uppenbarelse och Guds undermakt, hwarmed Gud wille beweka och omwända Pharaos hjerta, blefwo medel att förhärda honom. De framakallade hos honom en själswerksamhet, hwarigenom hjertat blef hårdare; ty efter han icke wille lyda, så war han nödsakad att göra sig hård. Det war han sjelf, som förhärdade sitt hjerta, men det war Gud, som med sitt ord och sin andekraft försatte honom i den ställningen, att han måste wälja emellan lydnad och förhärdelse.
22. Och du skall säga till honom: Så säger HERren: Israel är min förstfödde son.
23. Jag bjuder dig, att du låter min son fara, att han må tjena mig: förwägrar du mig det, så skall jag dräpa din förstfödde son,* *2 Mos. 11: 4, 5.
Mose skulle låta Pharao weta, huru högt Israel war aktad i Herrans ögon, att Han hade utwalt detta folk framför andra folkslag, gifwit det förstfödslorätt framför andra i nådens rike, och att om Pharao icke wille släppa denna förstföddda son, så skulle thronarwingen, den förstfödde i konungahuset, derföre lida döden.
24. Och wid han war på resan uti ett herberge, mötte honom HERren och wille dräpa honom.
Herren lät Mose falla i en swår sjukdom, och wisade honom orsaken dertill.
25. Då tog Zipora en sten och skar sin son förhuden af och tog på hans fötter och sade: Du är mig en blodsbrudgumme.
På den tiden brukades knifwar af flintsten. Mose och Zipora insågo, att sjukdomens orsak war deras försummelse att omskära den andra sonen, som troligen war född kort före afresan. De Arabiska folken i allmänhet, således äwen Midianiterna, brukade omskära sina söner på trettonde året, men Israeliterna woro befallda att göra det på åttonde dagen. Detta hade nu af Mose blifwit försummadt antingen för resans skull, eller emedan i Midian bruket war annorlunda. Denna försummelse war ett utträdande utur förbundet med Gud, derföre hotades Mose med döden, ty det war af Herran förklaradt, att den, som icke iakttog omskärlesen, skull utrotas utur folket. Zipora skyndade att företaga omskärelsen, för att rädda sin mans lif, och sade: du är mig en blodsbrudgumme, d. ä. jag måste med mig sons blod köpa dig, ditt lif kostar blod. Står man utom förbundet med Gud, så kan man icke utan smärta inkomma i detta förbund. Andelig omskärelse måste ske, och detta förorsakar likom en blodsutgjutelse i själen, Guds ords tweeggade swärd förorsakar djupa sår, ånger och smärta, dödsstygn för den gamla menniskan; detta är nödwändigt, på det själen må blifwa frälst.
26. Och så wände han igen af honom. Men hon sade blodsbrudgumme för omskärlesens skull.
Mose blef åter frisk. Denna hemsökelse måste uppfylla honom med en helig fruktan för den rättfärdige Guden, som icke låter sitt föbund ostraffadt öfwerträdas. Denne son fick namnet Elieser; han blef ett lefwande minne af Herrans hjelp. (cap. 2: 22).
27. Och HERren sade till Aaron: Gack ut emot Mose i öknen. Och han gick åstad och mötte honom på Guds berg och kysste honom.
Aaron fick således uppenbarelse af Gud. Efter fyrtio års skilsmessa återsågo bröderna hwarandra wid Horebs berg.
28. Och Mose sade Aaron alla HERrans ord, den honom sändt hade, och alla de tecken, som Han honom befallt hade.
29. Och de gingo åstad och församlade alla de äldsta af Israels barn.
30. Och Aaron talade alla de ord, som HERren med Mose talat hade, och gjorde tecknen för folket.
Mose gjorde tecknen.
31. Och folket trodde. Och då de hörde, att HERren hade sökt Israels barn och sett uppå deras jämmer, föllo de neder och tillbådo.
Folkets tro och tacksamma tillbedjande war en skön början, men tillika ett starkt wittnesbörd emot dem, då de sedan afföllo ifrån Herran.
5. Capitel.
Gud föraktas. Träldomen ökas. Mose klagar.
Derefter gingo Mose och Aaron in och
sade till Pharao: Så säger HERren,
Israels Gud: Släpp mitt folk, att de
må hålla min högtid uti öknen.
Det war Herrans afsigt att helt och hållet utföra folket utur Egypti land; men till en början ställes till Pharao endast de fordran, att folket skulle få hålla en fest och dyrka Gud efter sin egen lag. Hade en större fordran blifwit gjord, så hade Pharao deruti kunna finna ursäkt för sitt hjertas hårdhet: men med denna billiga fordran blef all möjlighet af en sådan ursäkt omintetgjord, och Pharaos hjerta wisade sig alltifrån början såsom otillgängligt för Herrans ord. Att fira stora fester på aflägsna ställen war den tiden icke owanligt; Egyptierna firade sjelfwa sådana fester i öknen. Då nu Pharao icke wille
_135.jpg&oldid=342638){kind=link}