| 126 | Mose och Aron gå till Pharao. | Exodus. | Cap. 5. |
bifalla denna begäran, så wisade han sin afsigt icke blott att qwarhålla folket i fångenskap, utan ock att twinga till affall ifrån Israels Gud.
Äfwen för Israels folk war det wigtigt, att deras hjertan småningom blefwo förberedda till den stora omhwälfningen, och att icke alltför widsträckt utsigt på en gång öppnades för deras blick. De hade ännu icke kunnat bära det. Werldshistorien framwisar otaliga dylika exempel på Herrans sätt att gå tillwäga med menniskorna. Då stora omhwälfningar och wigtiga brytningar skola framträda, så börja de nästan obemärkt på djupet i folklifwet och i tänkesättets riktning, och sedan uppstår igenom små händelser, som anses obetydliga och tillfälliga, en större och bestämdare rörelse i större eller mindre kretsar, och ändtligen antager det en sådan gestalt, som om i folklifwets haf hade uppstått en strömhwirfwel, i hwars djup allting uppslukas, som kommer inom dess dragningskraft; det drages till botten och krossas, och spillrorna eller liken kastas upp igen. Hwarken Pharao eller hans folk eller Israels folk wisste, hwad utgången skulle blifwa af den begäran, som Mose och Aaron för honom framställde.
2. Pharao swarade: Ho är HERren, hwilkens röst jag höra skall och släppa Israel? Jag wet intet af HERran och will ej heller släppa Israel.
Hårdt och trotsande lyder den stolte konungens swar; han hoppas att på en gång förkrossa den djerfhet, som han tyckte låg uti Mose begäran. Han talar föraktligt om Jehovah, och frågar: Ho är Herren? Han ansåg Honom blott för det Israelitiska folkets Gud, och trodde, att Han icke hade stor makt, efter Han icke hade kunnat förlossa sitt folk ifrån den hårda träldomen. Folkets bedröfliga belägenhet war för honom ett bewis, att det hade en wanmäktig Gud, och att Egyptens gudar woro större, efter deras folk war mäktigare. Samma tungomål, som Pharao, föra otrons barn i christenheten ännu på denna tid; de fråga icke efter Herran och Hans ord. Och ju ringare antalet af de menniskor är, som frukta Gud, och ju mindre betydande i werldslig hänseende de äro, desto mera styrkes den säkra werlden i den tanken, att Herrans ord icke är så wigtigt, och att det hela eller större delen deraf skall blifwa om intet, såsom det går med många menskliga bud och stadgar. Pharao wisste wäl af Herran, men han wille icke weta af Honom.
3. De sade: De Ebreers Gud hafwer kallat oss: så låt oss nu gå tre dagsresor in uti öknen och offra HERranom wår Gud, att oss icke öfwergå skall pestilentie eller swärd.* *2 Mos. 3: 18.
Mose och Aaron låta icke med den minsta wink förstå, att ett wägrande kunde blifwa farligt för Pharao sjelf; de hota icke såsom öfwerhetens föraktare i nya tider.
4. Då sade konungen i Egypten till dem: Hwi gören i så, du Mose och Aaron, att detta folket öfwergifwer sitt arbete? Går bort till edert arbete.
5. Ytterligare sade Pharao: Si, folket är allaredan för mycket i landet: och I wiljen ännu låta dem hålla upp af arbetet.
Pharaos mening är, att emedan folket är talrikt och mäktigt, så kan det endast styras med stränghet, och att det wore farligt att gifwa dem en sådan hwila för hjerta och tankar, som nu begärdes. Säkert fingo de icke heller fira någon Sabbath i Egypten.
6. Derefter bjöd Pharao på samma dag fogdarne öfwer folket, och deras embetsmän och sade:
7. I skolen icke härefter hemta strå tillhopa och få folket till att bränna teglet såsom tillförene: låter dem sjelfwa gå bort och hemta sig strå.
8. Och samma talet på teglet skolen I likwäl lägga dem uppå, såsom tillförene och intet mindre; förty de gå fåfänge. Derföre ropa de och säga: Wi wilja gå och offra wårom Gud.
9. Man må wäl förtunga dem med arbete, att de något hafwa till skaffa: och icke akta lögnaktigt tal.
Pharao ansåg Mose begäran såsom ett bewis, att Israels folk icke hade blifwit behandladt nog strängt, ej heller hade nog att göra, efter som de kunde komma på sådana infall. Han befaller derföre att ålägga dem hårdare arbete. Fogdarne woro Egyptiska embetsmän, som Pharao hade tillsatt att hafwa tillsyn öfwer arbetet, och embetsmännen woro de skrifware eller bokhållare, som förde förteckningarne både på arbetsfolket och arbetet. (T. ex. att det bestämda antalet af tegel hwarje dag aflemnades m. m.) Teglet blandades med hackelse, för att blifwa starkare; det brännes ej i ugn, det blef endast brändt på marken under Egyptens heta sol. Pharao kallade Mose tal lögnaktigt och wille icke tro, att han hade något gudomligt uppdrag.
10. Då gingo fogdarne öfwer folket och deras embetsmän ut och sade till folket: Så säger Pharao: Man skall intet strå få eder.
11. Går sjelfwe bort och hemter eder strå, hwar I det finna kunnen: men af edert arbete skall intet afslås.
12. Då förströdde sig folket i kring om hela Egypti land till att hemta sig stybbe, att de ju strå hade.
13. Och fogdarne drefwo dem och sade: Fyller upp edert dagsarbete, lika såsom I hade strå.
14. Och de embetsmän af Israels barn, hwlika Pharaos fogdar öfwer dem satt hade, wordo slagne, och wardt sagdt till dem: Hwi hafwen I icke hwarken i
_136.jpg&oldid=342641){kind=link}