| Egyptens plågor. | 2 Mose Bok. | Cap. 8. | 131 |
tiden, när underwerken skulle göras. Att befria landet ifrån plågan war ett lika stort under, som att låta plågan komma.
10. Han sade: I morgon. Han sade: Såsom du sagt hafwer, på det du skall förnimma, att ingen är såsom HERren wår Gud.
Då Pharao sjelf fick bestämma tiden, så kunde både han och andra weta, att icke plågan af sig sjelf på en gång så plötsligt upphörde, utan att det skedde genom Guds allmakt.
11. Så skola paddorna warda tagna ifrån dig, ifrån ditt hus, ifrån dina tjenare, ifrån ditt folk, och allena blifwa i elfwen.
12. Så gingo Mose och Aaron ifrån Pharao. Och Mose ropade till HERran för paddornas skull, såsom han Pharao tillsagt hade.
13. Och HERren gjorde som Mose sagt hade. Och paddorna blefwo döda i husen, i gårdarna och på marken.
14. Och de kastade dem tillsamman, här en hop och der en hop, och marken luktade derutaf.
15. Då Pharao såg, att han hade fått rolighet, wardt hans hjerta förhärdadt, och hörde dem icke, såsom HERren sagt hade.
Pharaos hjerta förstockade sig åter likasom förut. Han hoppades nu, att det war förbi, och att ingen widare plåga skulle komma.
16. Och HERren sade till Mose: Säg till Aaron: Räck ut din staf, och slå i stoftet på jorden, att löss warda i hela Egypti land.
17. De gjorde ock så. Och Aaron räckte ut sin hand med sin staf och slog i stoftet uppå jorden, och der wordo löss på menniskorna och på boskapen. Allt stoft på marken wardt löss i hela Egypti land.
18. Trollkarlarne gjorde ock sammalunda med deras beswärjningar, att de skulle göra löss, men de kunde icke.* Och lössen woro på menniskor och på boskapen. *Wish. 17: 7.
19. Då sade trollkarlarne till Pharao: Detta är Guds finger.* Men Pharaos hjerta wardt förstockadt, och han hörde dem icke, såsom HERren sagt hade. *Luc. 11: 20.
Nu kunde trollkarlarne icke längre efterapa någon af de följande plågorna, icke en gång i ringa mån; deras konst är wanmäktig, och de måste bekänna, att detta war Guds finger. Ordet löss heter i grt. myggor, högst beswärliga yrfän. Äfwen denna plåga står i sammanhang med det förderfwade Nilwattnet och med paddorna.
Ehuru trollkarlarne bekände Guds makt, så förhärdade sig dock Pharaos hjerta såsom förut.
20. Och HERren sade till Mose: Statt upp bittida om morgonen, och gack för Pharao: si, han warder utgångande till wattnet, och säg till honom: Detta säger HERren: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig.
21. Hwar icke, si, så will jag låta komma allahanda ohyra öfwer dig, dina tjenare, ditt folk, och ditt hus: så att alla de Egyptiers hus och marken, och hwad deruppå är, skola warda fulla af ohyra.
Den ohyra, som här menas, är ett slags flugor, som med sina skarpa styng förorsaka smärtsamma swullnader, hwilka äfwen blöda. Dessa flugor sätta sig med owanlig djerfhet på alla blottade kroppsdelar och finnas ofta i stor myckenhet.
22. Och will jag på den dagen göra ett besynnerligt med den landsändan Gosen, der mitt folk uti är, att der skall ingen ohyra komma, på det du skall förnimma, att jag är HERren öfwer hela jorden.
Wid denna plåga anmärkes uttryckligen, att landet Gosen derifrån förskonades. Det är alltså troligt, att Gosen icke war alldeles befriadt ifrån de föregående plågorna, och det är sakens wanliga gång, att allmänna straffdomar träffa så wäl fromma som ogudaktiga menniskor. För de förra är det en trospröfning, för de sednare dels straff, dels wäckelse till bättring. Det kunde icke annat än för Pharao och hans folk synas högst märkwärdigt, att Gosen skulle förskonas för dessa millioner af små flygande rofdjur, som swärmade öfwer hela Egypti land.
23. Och will en förlösning sätta emellan mitt folk och ditt. I morgon skall det tecknet ske.
Sätta en förlösning, d. w. s. göra en åtskilnad.
24. Och HERren gjorde så. Och der kom mycken ohyra uti Pharaos hus, i hans tjenares hus och öfwer hela Egypti land, och landet wardt förderfwadt af den ohyran.* *Wish. 16: 9.
25. Då kallade Pharao Mose och Aaron och sade: Går åstad och offrer edrom Gud här i landet.
Konungen tryckes åter af plågan, men han medgifwer nu icke en gång så mycket som förut, v. 8.
26. Mose sade: Det betämmer sig icke, att wi så göra: förty wi offra
_141.jpg&oldid=340916){kind=link}