| Egyptens plågor. | 2 Mose Bok. | Cap. 9. | 133 |
warda på menniskor och på boskap i hela Egypti land.
10. Och de togo sotet utaf skorstenen och stodo för Pharao, och Mose stänkte det upp åt himmelen. Då woro bölder och onda sår på menniskor och på boskapen:
11. Så att trollkarlarne icke kunde stå för Mose för de bölders skull: ty på trollkarlarne woro ock såwäl bölder, som på alla Egyptier.
I början blefwo wattnet och luften träffade af plågoriset, derefter boskapen, och nu drabbar det äfwen menniskorna. Stoftet, som Mose uppkastade i luften, war en bild af de lidanden, som Egypterna hade tillfogat Israels folk; de hade plågat dem i bedröfwelsens ugn och nedtryckt dem i stoftet; nu uppstiger stoftet och wittnar emot dem och blifwer till en landsplåga. Äfwen trollkarlarne, som woro de skickligaste i landets hemligaste konster, blefwo angripna af sjukdomen och kunde icke komma till Pharao, ehuru det är sannolikt, att han befallde dem till sig. Deras wanmakt blef derigenom ännu tydligare än förut bewisad för Pharao och hans folk.
12. Men HERren förstockade Pharaos hjerta, så att han icke hörde dem, såsom HERren Mose sagt hade.
Förut har Pharao den ena gången efter den andra förhärdat sitt hjerta, nu ökar sig förhärdelsen såsom en straffdom ifrån Herran. Pharaos hjerta war nu redan så hårdt, att det war otillgängligt för Guds Ande; derföre drog sig Guds Ande ifrån honom, och denna olyckliga själ blef mera än förut öfwerlemnad åt mörkrets makt. Nu war Pharao mogen till straff och undergång; derföre gaf Gud honom kraft och mod, och styrkte hans hjerta, att han icke blef förskräckt för plågorna; utan wågade att göra efter sin syndiga wilja. Att Gud förhärdade Pharaos hjerta betyder således icke, att Gud tillslöt hans hjerta för nådens werkningar, och gjorde omwändelsen för honom omöjlig; ty det hade Pharao sjelf redan gjort förut; utan det betyder, att Gud gaf honom tillräckligt mod och styrka till det motstånd, som låg i Pharaos wilja. Om Pharao icke sålunda hade blifwit styrkt, utan af fruktan blifwit öfwerwäldigad och gifwit efter för allmaktens under, så hade detta icke warit någon omwändelse. Straffet hade då wisserligen icke kunnat uteblifwa, ty Pharaos hjerta war redan förhärdadt, så att han icke wille omwända sig; men straffet hade måst uppskjutas, och detta war oförenligt med Guds beslut att nu förlossa Israels folk. Derföre gaf Gud Pharao kraft till motstånd och tillfälle att uppenbara hjertats ondska samt att sjelf påskynda sin undergång, men wiljan gaf icke Gud; utan denna wilja war Pharaos egen fria wilja. Gud förhärdar aldrig en menniskas hjerta på det sätt, att han tillsluter det för nåden eller wänder wiljan till det onda; men då menniskan redan sjelf har helt och hållet tillslutit sitt hjerta för nåden, så att Herrens ande är bortwiken och menniskan sjelf har wändt sin wilja helt och hållet till det onda, då gifwer Gud stundom åt en sådan menniska, för wissa ändamål i werldsstyrelsen, särskildt mod och kraft att stå emot Gud sjelf. De ändamål, som dermed åsyftas, äro hufwudsakligen twänne: först att sådana menniskor skola såsom ris i Herrans hand tjena Honom till att utföra de syndastraff eller de pröfningar och den tuktan, som andra menniskor behöfwa, och som Han i sin wishet finner för nödiga; och för det andra att dessa hårda menniskor sjelfwa med sina egna gerningar skola ådraga sig sitt straff och störta sig i det förderf, de förtjena. Icke blott Pharao, utan många personer, som sålunda warit mer eller mindre wigtiga redskap uti Guds styrelse, kunna wisa oss detta. Isynnerhet erbjuder Achab ett förfärligt warnande exempel härpå. 1 Kon. 22: 19–38.
13. Då sade HERren till Mose: Statt bittida upp om morgonen, och gack fram för Pharao, och säg till honom: Detta säger HERren de Ebreers Gud: Släpp mitt folk, att de måga tjena mig:
14. Annars will jag i denna resan sända alla mina plågor öfwer dig, öfwer dina tjenare, och öfwer ditt folk; att du skall förnimma, att i alla land är ingen min like.
15. Förty nu will jag uträcka mitt hand och slå dig och ditt folk med pestilentie, att du skall förgås af jorden.
Grt.: Ty nu kunde jag uträcka min hand och slå dig och ditt folk med pesten, att du blefwe utrotad från jorden.
16. Dock fördenskull hafwer jag uppwäckt dig, att min kraft skall synas på dig, och mitt namn kunnigt warda i alla land.* *Rom. 9: 17.
Fördenskull hafwer jag satt dig till det konungsliga embete, fördenskull har jag gifwit dig kraft att stå fast under dessa plågor, och uppehållit ditt lif, att min makt skall genom dig blifwa uppenbarad. Först bewisade Gud på Pharao sin räddande makt, sin långmodighet och sitt tålamod, i det Han gjorde så många försök att winna hans hjerta och frälsa hans själ; för det andra bewisade Gud äfwen sin rättfärdighet och sin straffande makt på Pharao, och derigenom blef Guds allmakt och härlighet uppenbarad både för Egyptens och Canaans folk och för andra folkslag. Derigenom blefwo hedningarne uppfyllda med fruktan för Israels Gud, så att utgången ur Egypten blef möjlig, och det blef dem lättare att öfwerwinna fienderna på wägen och att sedan intaga Canaans land. Med dessa underwerk bewisade Gud för hela den då warande hedniska werlden, att han allena är den sanne Guden. Detta war en kraftpredikan för alla folk, ett wittnesbörd, som Gud gaf om sig sjelf; och hedningarne, som likwäl icke wille omwända sig till Honom, hade ingen ursäkt för sin obotfärdighet och sitt afguderi. Det war kärlek, nåd, barmhertighet och långmodighet, som Gud
_143.jpg&oldid=342652){kind=link}