| 134 | Egyptens plågor. | Exodus. | Cap. 9. |
bewisade emot Pharao. Genom allt detta hade Pharao kunnat blifwa den lyckligaste regent i werlden och äfwen winna en oförgänglig krona; men han wille icke. Det gick med honom såsom den wälkända liknelsen antyder: samma solsken, som gör waxet böjligt, gör leret hårdt; samma nåd, hwarigenom somliga själar blifwa beredda till himmelen, åstadkommer hos andra ökad hårdhet och slutligen förhärdelse. Pharao blef således icke född till werlden, uppsatt på thronen och uppehållen under olycksstormarne för det ändamål att blifwa straffad och gå förlorad, utan för att frälsas genom kraften af Guds nåd; men detta wille han icke. Derföre blef hans undergång en oundwiklig följd; men den andra delen af Guds afsigt blef wunnen, nemligen Guds namns förhärligande och Hans folks räddning.
17. Du förhåller ännu mitt folk, och will icke släppa det:
18. Si, jag will i morgon på denna tiden låta komma ett mäktigt stort hagel, hwilkets like icke warit hafwer i Egypten ifrån den tid det funderadt wardt in till nu.
Funderadt, d. ä. grundadt.
Hams son Mizraim grundade det Egyptiska riket, som efter honom fick sitt namn Mizraim. Efter hans fader kallades det äfwen Hams land. Ps. 78: 51. Ps. 105: 23. Ps. 106: 22.
19. Så sänd nu bort och förwara din boskap, och allt det du på marken hafwer: ty alla menniskor och boskap, som på marken funnen warder och icke inhemtad är i husen, och haglet faller på dem, de blifwa döde.
Guds barmhertighet emot den ogudaktige mannen wisar sig här på ett rörande sätt; han warnar honom för plågan och förmanar honom att rädda hwad han hade på fältet.
20. Den som nu ibland Pharaos tjenare fruktade HERrans ord, han lät sina tjenare och boskap fly in i husen.
Bland Pharaos folk funnos nu redan några, som fruktade Herrans ord.
21. Men hwilkas hjerta icke aktade HERrans ord, de läto deras tjenare och boskap blifwa på marken.
22. Då sade HERren till Mose: Räck bin hand uppåt himmelen, att det haglar öfwer hela Egypti land; öfwer menniskor, öfwer boskap, och öfwer all gröda på marken i Egypti land.* *Ps. 105: 32.
23. Så räckte Mose sin staf upp emot himmelen, och HERren lät dundra och hagla, så att elden flög på jorden.* Alltså lät HERren komma hagel öfwer Egypti land. *Wish. 16: 16.
24. Allt hagel och eld foro ibland hwart annat så grufweligen, att dess like icke warit hade i hela Egypti land ifrån den tid, att det med folk besatt wardt.
25. Och haglet slog i hela Egypti land allt det på marken war, både menniskor och boskap, och slog all grödan på marken och sönderslog alla träd på marken:
26. Utan allena i det landet Gosen, der Israels barn woro, der haglade intet.
27. Då sände Pharao bort och lät kalla Mose och Aaron och sade till dem: Jag hafwer i denna resan syndat: HERren är rättfärdig, men jag och mitt folk äro ogudaktige.
Ännu är Pharaos hjerta icke så helt och hållet förstockadt, att han icke kan erkänna sin synd och Herrans rättfärdighet. Han aflägger här en syndabekännelse, som bewisar, att han ännu hade kunnat räddas, om han icke åter hade förhärdat sitt hjerta, v. 34.
28. Derföre beder HERran, att Guds dunder och hagel återwänder, så will jag släppa eder och icke längre förhålla eder.
29. Mose sade till honom: När jag kommer utur staden, will jag uträcka mina händer till HERran, så skall dundret återwända, och intet hagel mera warda; på det du skall förnimma, att jorden är HERrans.* *Ps. 24: 1.
30. Dock wet jag wäl, att du och dina tjenare icke ännu frukten för HERran Gud.
31. Så wardt då slaget linet och bjugget: ty bjugget war i ax gånget, och linet hade knoppat sig.
Bjugget går i ax och linet knoppas om wåren i Egypten.
32. Men hwetet och rågen wardt icke slaget: förty det war sensäd.
33. Så gick då Mose ifrån Pharao ut af staden, och räckte sina händer ut till HERran, och dundret och haglet wände igen, och regnet dröp icke mer på jorden.
34. Då nu Pharao såg, att regnet och dundret och haglet wände igen, syndade han ändå ytterligare och förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.
35. Alltså wardt Pharaos hjerta förstockadt, att han icke släppte Israels barn, såsom HERren sagt hade genom Mose.
Märkom uttrycket att Pharao nu sjelf helt och hållet med uppsåt förhärdade sitt hjerta, han och hans tjenare.
_144.jpg&oldid=342654){kind=link}