| 144 | Pharao fördränkes. | Exodus | Cap. 14 |
och der twärt öfwer slå lägret wid hafwet.* *4 Mos. 33: 7.
Genom en underbar Herrans styrelse wände sig nu Israels folk till höger, och gingo söder ut på wenstra sidan om Röda hafwet, i stället för att taga wägen till wenster inåt den Arabiska öknen. De kommo nu in uti en dal, der de snart hade Röda hafwet framför sig och både till höger och wenster woro inneslutna af branta berg. Ingången eller mynningen af denna dal kallades Pi Hahiroth, Hirothsmynningen. Detta skedde för att ännu mera styrka Israels tro genom det stora under, de skulle erfara.
3. Förty Pharao warder sägande om Israels barn: De fara wille i landet; öknen hafwer beslutit dem.
4. Och jag will förstocka hans hjerta, att han skall jaga efter dem, och will winna pris på Pharao och all hans makt.* Och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERren. Och de gjorde så. *2 Mos. 10: 1.
5. Och då det war sagdt för konungen i Egypten, att folket flydde, wardt hans och hans tjenares hjerta förwandladt emot folket, och sade: Hwi hafwa wi så gjort, att wi hafwa släppt Israel, att de icke skola tjena oss?
6. Och han gjorde redo sin wagn, och tog sitt folk med sig.
7. Och tog sexhundrade utwalda wagnar, och hwad der eljest war för wagnar i Egypten; och höfwitsmän öfwer all sin här.
8. Ty HERren förstockade Pharaos hjerta, konungens i Egypten, att han jagade efter Israels barn; hwilka dock woro genom hög hand utgångne.* *4 Mos. 33: 3.
Pharao war nu mogen till straffet; länge nog hade han gäckat den Allsmäktige. Märkwärdigt är nu Herrans sätt att gå tillwäga med sitt folks fiender. Att Israels folk tog denna wäg, som för hwarje mensklig uträkning syntes så bakwänd, bedrog Pharao helt och hållet. Trodde han, att deras mäktige Gud hade öfwergifwit dem? Trodde han, att Mose icke war en sann prophet, eftersom han kunde föra dem så wilse? I hwilketdera fallet som helst trodde han sig nu lätt kunna eftertryckligt tukta dem, och snart hade de bakom sig en wäl bewäpnad Egyptisk krigshär, så att de af hafwet framför sig och hären bakom sig och bergen på båda sidor woro fullkomligt inneslutna, och deras undergång syntes oundwiklig. Här omtalas nu för sista gången, att Herren förstockade Pharaos hjerta. För hwad ändamål? Månne för att hindra Pharao ifrån att göra bättring och blifwa frälst? O nej! det gör Gud aldrig. Någon omwändelse kom ej i Pharaos tankar. Utan Gud wille nu straffa honom för hans synder. Derföre blef han dels förblindad derigenom, att Israel syntes honom hafwa farit wilse, dels förstockad, så att han glömde alla de under, som Gud hade gjort till Israels räddning; ehuru hans förnuft så lätt kunnat säga honom, att den samme Guden, som nyligen i en enda natt slagit allt förstfödt i Egypten, war mäktig nog att skydda Israel, der de nu woro. Pharao ångrade nu den tillåtelse, han gifwit dem, då folket icke på tre dagar kom tillbaka. På den tiden brukades sådana stridswagnar, som på båda sidor hade en mängd skarpa jerntaggar såsom liar, hwilka sönderskuro hwar och en, som de träffade, och då 600 sådana wagnar fördes mot den Israelitiska folkhopen i en trängsel, der det war omöjligt att fly undan, så war det efter all mensklig sannolikhet omöjligt för Israel att frälsas från undergång. På hwarje wagn stodo tre män, en körde och de twå andra förde wapen (kastspjut, båge m. m.)
9. Och de Egyptier jagade efter dem och hunno dem, der de sig lägrat hade wid hafwet, med hästar och wagnar, och resenärer och med all Pharaos här, uti den dalen Hyroth, twärt emot Baal Zephon.
10. Och då Pharao nalkades dem, hofwo Israels barn sina ögon upp, och si, de Egyptier kommo efter dem; och de fruktade sig storligen och ropade till HERran.
11. Och sade till Mose: Woro icke grafwar i Egypten, att du måste bortföra oss, att wi skulle dö i öknen? Hwi hafwer du så gjort oss, att du hafwer fört oss utur Egypten?* *Ps. 106: 7.
12. Är icke nu detta det, som wi sade dig i Egypten: Låt blifwa oss, att wi må tjena de Egyptier? Ty det wore oss ju bättre tjena de Egyptier, än dö i öknen.
Swag war ännu folkets tro, fastän de hade sett stora underwerk. Men Herren hade tålamod med dem och öfwergaf dem icke.
Många, som öfergifwit syndens Egypten (Ebr. 11: 25, 26) och börjat wandra med Christo och lyda Honom, bäfwa och förskräckas dels wid den tuktan och de skenbara motgångar och trångmål, som Gud sänder till deras pröfning, dels wid werldens förakt, förföljelse och smädelse, som owillkorligen måste drabba alla dem, som gudeligen wilja lefwa i Christo Jesu (2 Tim. 3: 12) och säga eller tänka likt Israels barn: Det wore oss ju bättre att tjena de Egyptier, än dö i öknen. Måtte de besinna sig och lyssna till Herrans röst genom Mose.
13. Mose sade till folket: Frukter eder intet, står och ser till hwilken salighet HERren warder görande i dag med eder; ty dessa Egyptier, som I sen i dag, dem skolen I aldrig mera se i ewig tid.
14. HERren warder stridande för eder, och I skolen stå stilla dertill.
_154.jpg&oldid=342669){kind=link}