| 145 | Pharao fördränkes. | 2 Mose Bok. | Cap. 14 |
Warer stilla och försynder eder icke med knot och klagan.
15. HERren sade till Mose: Hwad ropar du till mig? Säg Israels barn, att de draga fram.
Intet menskligt öra kunde höra, att Mose ropade i sitt hjerta till Gud (1 Sam. 1: 13), men för Gud war det ett starkt ropande. ”Märk här ett dråpligt exempel, huru tron kämpar och arbetar i nöden, och huru hon sig håller intill blotta Guds ord, undfår tröst, och öfwerwinner.” L.
16. Men du, häf din staf upp och räck din hand öfwer hafwet, och skilj det åt, att Israels barn måga gå der midt igenom på det torra.
Efter all sannolikhet skedde Israeliternas öfwergång genom hafwet wid udden Attaka, der hafswiken är omkring twå mil bred.
17. Si, jag will förstocka de Egyptiers hjerta, att de skola följa efter eder: så will jag winna pris på Pharao och all hans makt; uppå hans wagnar och resenärer.
Genom förstockelsen blefwo Pharao och Egyptierna försänkta uti en oförnuftig tanklöshet, så ett de blindt störtade sig i faran. Icke blott i andeligt afseende kan en menniska wara förstockad, utan äfwen i naturligt afseende, så att det naturliga förståndets werksamhet inskränkes, och dess ljus förmörkas. Detsamma har man ofta sett både hos utmärkta hjeltar och statsmän och äfwen hos wanliga menniskor, sedan de länge framhärdat på en ond wäg. Då säger werlden: deras blida stjerna har gått ned.
18. Och de Egyptier skola förnimma, att jag är HERren; när jag hafwer pris wunnit på Pharao och hans wagnar och resenärer.
19. Då upphof sig Guds Engel, den som för Israels läger gick, och gaf sig bakom dem: och molnstoden gaf sig ock utur deras ansigte och gick bakom dem.
20. Och kom emellan de Egyptiers och Israels läger, och det war ett mörkt moln, och upplyste natten, så att desse och hine i den hela natten icke kunde komma tillsamman.
Desse: de sednare; hine: de förra.
Guds Engel: Guds Son, Cap. 13: 21. Nu sänkte sig molnstoden emellan Egyptierna och Israeliterna. På den sidan, som war wänd mot Egyptierna, war molnstoden ett tjockt mörker, som förwillade dem, och på den sidan, som war wänd till Israeliterna, war samma molnstod ett klart sken som ledsagade dem i natten, Jos. 24: 7. Detta är lärorikt. Den samme Guden, som för otrons barn i sitt ord tyckes wara så mörk och obegriplig, så att detta ord för dem synes wara en galenskap, 1 Cor. 1: 23–25; cap. 2: 14, den samme Guden är i sitt ord för dem, som tro, ett ledsagande ljus, och detta ord är deras fötters lykta, Ps. 119: 105 Guds ord är nu wår eldstod och molnstod på wår wandring, och deruti är Herren sjelf. Wandra wi i Hans ljus, så äro wi ock ljusets barn, och då kunna wi äfwen fatta Hans ord och upplysas deraf; men wandra wi i otro och synd, så är Hans ansigte wändt ifrån oss, och då är Hans ord ett mörker för wåra ögon.
21. Då nu Mose räckte sin hand öfwer hafwet, lät HERren drifwa det bort genom ett starkt östanwäder i den hela natten, och gjorde hafwet torrt: och wattnet skildes åt.* *Es. 63: 12.
Det starka östanwädret brukade Herren såsom medel att göra detta underwerk. Den undergörande Allmakten utesluter icke bruket af naturens lagar och naturliga medel.
22. Och Israels barn gingo der in midt i hafwet på det torra*: och wattnet war dem för en mur på den högra sidan och den wenstra. *Jos. 4: 23. Ps. 106: 9. 1 Cor. 10: 1. Ebr. 11: 29.
Man har welat förklara detta underwerk såsom en stark ebb, men derwid glömmes wattnets delning, som icke sker wid ebb.
23. Och de Egyptier följde och gingo in efter dem, alla Pharaos hästar och wagnar och resenärer, midt in i hafwet.
24. Som nu morgonwäkten kom, såg HERren uppå de Egyptiers läger utur eldstoden och molnet*; och gjorde en förskräckelse i deras läger. *Ps. 78: 14.
Egyptierna kunde icke se faran, utan hörde blott gnyet af de undantågande Israeliterna och följde blindt efter. Då nu Herren såg på Egyptierna, då Han gaf dem så mycket ljus utur molnet, att de kunde se sin stora fara, så uppstod bestörtning ibland dem.
25. Och stötte hjulen ifrån deras wagnar och stötte dem wäldeligen omkull. Då sade de Egyptier: Låt oss fly ifrån Israel; HERren strider för dem emot de Egyptier.
I förwirringen blef det för dem för sent att fly, ehuru de försökte. De erkände nu, att Herren stridde för Israel. En gång komma alla Guds rikes fiender till besinning. Men när? Somlige icke förr, än de äro i förderfwets djup.
26. Men HERren sade till Mose: Räck ut din hand öfwer hafwet, att wattnet igenfaller öfwer de Egyptier, öfwer deras wagnar och resenärer.
27. Då räckte Mose sin hand ut öfwer hafwet, och hafwet kom åter för morgonen i sin ström igen: och då de Egyptier flydde, mötte dem wattnet: och HERren inhwärfde dem midt i hafwet:
Då Israeliterna redan woro på andra hafsstranden, woro Egyptierna ännu midt i hafwet. På den Egyptiska sidan upphörde winden först,
_155.jpg&oldid=342671){kind=link}