| 149 | Åkerhöns och Man. | 2 Mose Bok | Cap. 16 |
13. Och om aftonen kommo åkerhöns upp och öfwertäckte lägret: och om morgonen låg dagg omkring lägret.* *4 Mos. 11: 31. Ps. 78: 24. Joh. 6: 31. 1 Cor. 10: 3.
14. Och som daggen fallen war, si, då låg der något i öknen rundt och smått, såsom rimfrost på jorden.
Åkerhöns (Vaktlar) ett slags fågel, som kom i stor mängd, såsom ock wid andra tillfällen. (4 Mos. 11: 31). Ofwan uppå Mannat låg ett lager af dagg, och då daggen fallen (bortgången) war, så fingo de se, att marken war betäckt af Manna, bestående af snöhwita korn. Detta war bröd af himmelen, v. 4, som Gud genom ett fortfarande under skänkte dem till daglig föda under 40 års tid; (men Vaktlar, Åkerhöns kommo icke alltid). Mannat kunde också stötas och malas, man kunde baka bröd deraf. 4 Mos. 11: 8, 9.
15. Och då Israels barn sågo det, sade de till hwarannan: Detta är Man; ty de wisste icke, hwad det war. Men Mose sade till dem: Det är det brödet, som HERren eder gifwit hafwer till att äta.
Man: hwad är det?
16. Det är det samma, om hwilket HERren bjudit hafwer: Hwar och en församle deraf så mycket han äter för sig; och tage ett Gomer till hwart och ett hufwud efter själarnes tal i deras tjäll.
17. Och Israels barn gjorde så och församlade, den ene mycket, den andre litet.
18. Men då man mätte det ut med Gomer, wardt dem, som mycket hade, intet öfwerlopps, och dem, som litet hade, fattades intet:* utan hwar och en hade församlat så mycket, som han åt för sig. *2 Cor. 8: 15.
Äfwen genom detta under wille Gud hos sitt folk wäcka lefwande förtröstan till Hans kärleksfulla omsorg om dem alla, det under nemligen, att den, som war sen och swag till att samla, genom Guds wälsignelse fick lika så mycket som den, hwilken samlade med största ifwer och behändighet. Deraf skola wi lära, att Gud med sin wälsignelse will försörja de swaga och oförmögna, lika så wäl som de starka och skickliga. Såsom dagg låg öfwer detta himmelsbröd, så är de trognas dagliga andliga näring ett fördoldt manna, som Gud gifwer från himmelen på ett förborgadt sätt; det kommer såsom en stilla dagg. Detta andeliga manna måste äfwen samlas genom bruket af Guds ord och bönen, det måste samlas dagligen; ty på en gång kan icke samlas ett förråd, som räcker för längre tid. Den mindre begåfwade får icke deraf mindre andelig föda och wälsignelse än den, som är med rikare förmåga utrustad.
19. Och Mose sade till dem: Ingen låte något qwar blifwa deraf till morgonen.
20. Men de hörde Mose icke, utan somlige läto något qwar blifwa deraf intill morgonen: då wäxte der maskar uti, och wardt luktande; och Mose blef wred uppå dem.
Såsom det icke gick an att gömma förråd af detta manna, så går det icke heller an att lita på den eller den andliga erfarenhet, man redan genomgått, och de nådegåfwor, som man förut har fått; utan alla trogna behöfwa att dagligen för själen hemta näring af Herrans hand. Upphör detta hemtande, så blanda sig de andliga gåfwor, man förut haft, med egna gerningar, egenrättfärdighet och egenkärlek, och det hela blifwer illa luktande, och deruti wäxer mask, såsom uti det manna, som förderfwades. Det är då odugligt till näring för det andliga lifwet, och är en wederstygglighet inför Gud. Masken är en bild af synd och andelig död.
Äfwen uti det lekamliga är det underwerk, hwarigenom manna dagligen nedkom från himmelen såsom tillräcklig föda för en så stor folkmängd, ganska lärorikt och tröstande. Israeliterna skulle samla; det arbete, som befalldes dem, skulle de göra; men gåfwan kom ifrån Gud. Jfr Matth. 6: 25–34. Om någon icke wille samla, så måste han lida hunger; ty att tigga skulle hafwa warit en alltför stor skam, då Gud gaf detta bröd så tillräckligt, att hwar och en frisk kunde samla nog. Ännu låter Gud till menniskornas uppehälle bröd regna från himmelen, fastän på annat sätt.
Äfwen med lekamliga egodelar går det på samma sätt, som med detta manna, att de blifwa liksom en illa luktande maskföda för den menniska, som deraf samlar för mycket och glömmer Herrans bud. Snålhet, girighet, kärlekslöshet och werdsligt sinne måste då alltid i själen ligga till grund, och sjelfwa Guds gåfwor blifwa för en sådan menniska förderfwade och förderfliga; hon har döden med sig, hwart hon går. Förgänglighetens mask fräter både på hennes lif och hwad hon eger, och ännu mera syndens mask, som genom Herrans egna gåfwors missbruk eller hopande har tagit öfwerhand i hennes hjerta och slutligen blifwer för den själen en mask, som aldrig dör. Marc. 9: 44–48.
21. Så församlade de deraf hwar morgon så mycket, som hwar och en förmådde äta för sig; men när solen wardt het, så försmälte det.
22. Och på sjette dagen församlade de dubbelt af det brödet, ju tu Gomer för en. Och alla de öfwerste för menigheten kommo in och förkunnade det Mose.
23. Och han sade till dem: Detta är det som HERren sagt hafwer: I morgon är Sabbath, den helga hwilan HERranom: hwad I baka wiljen, det baker, och hwad I koka wiljen, det koker; men
_159.jpg&oldid=342679){kind=link}