| 162 | Högtider | Exodus | Cap. 23. |
dö och uppstå med honom, Rom. 6. Genom hafwet och molnstoden blefwo Israeliterna liksom döpte till Christum, 1 Cor. 10. Hafwet betydde den gamla menniskans död, och molnstoden det nya lifwet, Guds närwarelse, hwaraf det sanna lifwet kommer. Genom Christi död äro wi ock begrafne med honom genom dopet till döden. Då wi förenas med Honom i tron, så räknas det inför Gud, såsom om wi alla woro döde med Honom, 2 Cor. 5: 14; Rom. 5: 18, och denna delaktighet i Christi död uppfyller menniskan med wilja och kraft att döda synden, 2 Cor. 5: 15, 17. Genom uppståndelsen är Christus äfwen till den menskliga naturen förklarad, och har undfått den Helige Andas gåfwor utan mått. Dermed ledsagar Han sina trogna, såsom molnstoden följde Israel i öknen: dermed blifwa de andligen döpte, Matth. 3: 11, Apg. 2: 2, 3, 4, och detta eldsdop få de trogna i mer eder mindre mån dagligen erfara. Och såsom eldstoden ledsagade Israeliterna på hela deras wandring, så är Christus närwarande med sina trogna alla dagar intill werldens ända, och lyser och uppwärmer dem genom det milda skenet af sin Andas närwarelse. I Honom äro de trogna andeligen uppståndne och hafwa redan här i tiden ewinnerligt lif med Honom, Joh. 5: 24, 25. Rom. 6: 4, 11. Hela denna djupa betydelse låg redan för Israels folk uttalad i föreskrifterna om Påskhögtiden, ehuru icke alla kunde förstå det, utan en särdeles upplysning af Guds Ande dertill war nödwändig.
Wid påskhögtidens firande fingo Israeliterna icke komma tomhändta inför Herran. De skulle medföra offergåfwor, neml. förstlingskärfwarne af frukten på jorden, 3 Mos. 23: 10. Denna kärfwe skulle weftas inför Herran, 3 Mos. 23: 11, 12, och på samma gång skulle ett årsgammalt lam såsom bränneoffer offras. Offret afbildade både försoningen genom den wäntade Återlösaren, och tillika att den offrande wille öfwerlemna sig sjelf med hjerta och sinne åt Herran, för att genom nådens eld beredas till ett högre lif och en förklarad uppståndelse. Rom. 12: 1. Wefte-kärfwen war ett tackoffer till Gud för wälsignelsen på marken, och då den weftades mot alla wäderstreck och sedan upphöjdes, så skulle dermed uttalas den offrandes wilja att anse allt hwad han egde såsom af Gud gifwet. Och såsom marken bar frukt genom Guds wälsignelse, så skulle den offrande genom Guds Andes nåd bära frukt i goda gerningar. Wid detta offer afbildades således både trons och lefwernets rättfärdighet.
Denna wefte-kärfwe war äfwen en förebild af Christi uppståndelse. Den nya säden är liksom utsädets uppståndelse, 1 Cor. 15: 42–44. Christus är uppståndelsens förstling, 1 Cor. 15: 20, 23. Col. 1: 18.
16. Och den högtiden, när du först begynner berga det du på marken sått hafwer: och insamlingens högtid i årets utgång, när du ditt arbete utaf marken insamlat hafwer.
Den andra stora högtiden, som swarade mot wår Pingsthögtid, skulle firas på den femtionde dagen efter påskdagen. Den firades både till minne af lagens utgifwande på Sinai, och såsom förebild af wår pingtfest. Denna högtid kallades äfwen weckohögtid; ty de skulle räkna sju weckor ifrån den dag, då förstlingskärfwen skördades, 5 Mos. 16: 9, som skedde samma dag som gick till ända den afton, då påskalammet skulle ätas. Pingsthögtiden war äfwen en skördefest; den första skörden war nu förbi, bjugg och hwete woro inbergade (råg brukades icke). Denna högtid war en tacksägelsefest för en wälsignad gröda. Denna första skörd afbildade de botfärdigas födelse till nytt lif genom den Heliga Andas utgjutelse, Apg. 2: 2–4, hwarigenom de skola bära rättfärdighetens frukt, Ps. 126: 6. Jac. 2: 13–26, och afbildade äfwen de rättfärdigas uppståndelse, 1 Cor. 15: 23. 1 Thess. 4: 16, 17. Upp. 20: 4–6, som äfwen är i särskild mening en ny födelse, Matth. 19: 28. De som uppstodo wid wår Frälsares uppståndelse blefwo liksom införlifwade med sjelfwa förstlingen. De rättfärdiga blifwa samlade i den stora skörd, som med pingsthögtiden betecknades, Matth. 13: 30; cap. 24: 31. Då är både Guds Sons och den Helige Andes werk i de trogna fulländadt; då är både försoningen och helgelsen bragt till högsta fulländning; då äro både den andra och den tredje artikeln helt och hållet fullkomnade.
Den tredje stora högtiden skulle firas i första månaden af det borgerliga året, swarande mot wår, dels September, dels October. Då woro äfwen höstfrukterna insamlade. Detta war den andra skörden; då war all gröda och all frukt inbergad. Då skulle en stor glädjefest firas, som kallades Löfhyddohögtid. Den kallades ock insamlingsfest. Den tionde dagen i den sjunde månaden af kyrkoåret war den stora försoningsdagen. Derefter firades Löfhyddohögtiden i åtta dagar: dagligen offrades många offer efter noggranna föreskrifter, 4 Mos. 29, och folket bodde i löfhyddor och fröjdade sig både öfwer den lekamliga wälsignelse, som Gud hade låtit dem insamla, och isynnerhet fröjdade sig de trogna öfwer den stora försoningen, som skedde på denna högtids första dag och utgjorde den egentliga kärnan af denna glädjefest. Utan försoning och frid med Gud kan menniskan icke åtnjuta någon sann frid och fröjd, Löfhyddohögtiden afbildade äfwen den slutliga, den allmänna uppståndelsen, Upp. 20: 12. Löfhyddohögtiden wäntar ännu på sin fulla motswarighet i det Nya Testamentet. Den utlofwas Zach. 3: 8, 9, 10. Zach. 12: 10. Jer. 31: 33, 34. Es. 33: 24. Es. 35: 10. Hes. 36: 24–31. Mich. 7: 18–20. Rom. 11: 26, 27. Löfhyddohögtiden förebildade också de ewinnerliga hyddor, i hwilka de saliga få åtnjuta oförgänglig frid och fröjd. Luc. 16: 9. Joh. 14: 2. Då är all synd borttagen, och då aftorkas alla tårar, Upp. 7: 14–17. Der bo de ej i lerhus, utan de skola ”grönskas i Guds gårdar”, och lofwa Herran, likasom man sjöng lofsång i löfhyddorna i högtiden efter den stora försoningfesten.
17. Tre resor om året skall allt det mankön är komma fram för HERran Gud.
Wid dessa stora högtider skulle allt mankön i Israel församlas inför Herran till allmän hyllning, dyrkan, lof och tacksägelse, och för att äfwen höra Hans heliga lag föreläsas och förklaras.
_172.jpg&oldid=342713){kind=link}