| 174 | Prestdrägten. | Exodus. | Cap. 28. |
ringar och fästa dem emot hwarannan utantill nere på de tu hörnen af lifkjorteln, der som lifkjorteln kommer tillhopa.
Grt.: Ofwanför lifkjortelns gördel.
28. Och man skall tillhopa knäppa skölden med sina ringar med ett gult Snöre intill liffjortelns ringar, så att han ligger hardt in på lifkjorteln, och skölden icke lossnar ifrån lifkjorteln.
29. Så skall Aaron bära Israels barns namn uti embetsskölden på sitt hjerta, när han går in uti det heliga: till en åminnelse för HERran alltid.
30. Och du skall låta Ljus och Fullkomlighet i embetsskölden, att de blifwa på Aarons hjerta, när han ingår för HERran; och bär Israels barns embete på sitt hjerta för HERran alltid.* *3 Mos. 8: 8. 4 Mos. 27: 21. 5 Mos. 33: 8. Esra 2: 63.
De Hebreiska orden Urim och Thummim, ljus och fullkomlighet, eller egentligen (flera) ljus och fullkomligheten är icke möjligt att bestämdt förklara. Sannolikt kallades de tolf ädelstenarne Urim och Thummim, v. 17—29; måhända betyda orden i denna vers: du skall gifwa stenarne den högsta möjliga glans, utsöka de allrafullkomligaste och bästa och så bereda dem, att de lysa såsom ljus och kasta en glans ifrån sig. Öfwerstapresten hade alltid skölden på sitt bröst, då han frågade Gud, 4 Mos. 27: 21, och derföre war det ett stående talesätt ibland judarne: Herren har swarat genom Urim och Thummim.
Christus är werldens ljus; Han är de trognas ljus och fullkomlighet, och efter Hans wishet utdelas Hans Andas gåfwor, såsom Honom täckes. Genom sitt ord och sin Anda gifwer Han swar åt de trogna.
31. Du skall ock göra under lifkjorteln en silkeskjortel allfamman af gult silke.* *2 Mos. 39: 22.
Se v. 6. Silkeskjorteln war liksom lifrocken utan ärmar.
32. Och öfwerst midt på honom skall wara ett halssmog; och en börda omkring halssmoget tillhopa fållad, att det icke söndergår.
Halssmog: en öppning för halsen.
33. Och nedan på hans fåll skall du göra såsom granatäpplen af gult silke, skarlakan, rosenrödt, allt omkring; och emellan dem gyldene bjellror, ock allt omkring.
34. Så att der är en gyldene bjellra, och dernäst ett granatäpple, och åter en gyldene bjellra med ett granatäpple, allt omkring på fållen af samma silkeskjortel.
35. Och Aaron skall hafwa honom uppå, när han tjenar, så att man hörer klanget af honom, när han ut- och in- går i det heliga för HERran, på du att han icke skall dö.
Granatäpplen och små bjellror sutto skiftewis om hwarandra. På öfwersteprestens wirkade silkeskjortel war den nedre kanten eller fållen besatt med små bjellror och granatäpplen, som woro satta skiftewis om hwarandra. Dessa granatäpplen woro förfärdigade af silke af åtskilliga färger. Bjellrorna hade det ändamål som Skriften lärer, att klangen skulle höras, då han ingick i helgedomen, på det han icke skulle dö. Detta ljud betecknade hjertats fördolda bönesuckar, den tysta brinnande bön, som han icke uttalade, men som skulle följa honom på hwarje steg, och som Herren wille höra. Inför Herran får menniskan icke komma med en stum själ. I hjertats djup måste antingen wara bönerop eller lofsång. Hos en själ, som längtar efter Gud, uppstiga de tystaste tankar och de mest förborgade suckar såsom bestämda ljudande toner till himmelen, och Chritus, wår Öfwersteprest, hwilkens hela hjerta är ett beständigt böneljud, frambär ljudet af sina trognas swaga böner inför sin himmelske Fader. Granatäpplet är en frukt, som wäxer i Österlanden och har samma storlek som wåra största äpplen, men är af en egen beskaffenhet. Hela frukten består af en oräknelig mängd kärnor, inneslutna uti ett slags skal, som är hårdt såsom bark. Hwarje kärna är hwit, men omgifwen af ett mjukt, rödt, sötaktigt ämne, så att den hwita kärnan är liksom inbäddad i en bloddroppa, och dessa oräkneliga kärnor, ehuru de lätt kunna skiljas ifrån hwarandra, äro så noga med hwarandra förenade, och sidorna äro så tryckta och passa så jemnt till alla de nästliggande, att i hela granatäpptet icke finnes något tomt rum. Det woro omöjligt att i den synliga skapelsen finna en mera skön och lärorik bild af de heligas samfund, än granatäpplet. De trogna äro heliga derföre, att de äro förenade med Christus och liksom betäckte af Hans heliga natur, de äro rentwagne och upptagne i lifsgemenskap med Honom. Och omgifne af Hans wäsende, genomträngde af Hans Ande och inneslutne i Hans förklarade menniskonatur, äro de i kyrkan och församlingen äfwen förenade med hwarandra till ett lefwande och wäsendtligt helt. Den inbördes kärlek, den rena wälwilja, det ödmjuka och böjliga sinne, som måste finnas åtminstone i någon grad hos hwar och en, som har kommit till lefwande tro på Christum, göra, att de foga sig efter hwarandra, rätta sig efter hwarandras behof, fylla hwarandras brister, betäcka hwarandras fel, söka hwarandras bästa och utgöra en kyrka, en kropp, ett samfund som Öfwerstepresten bär på sin klädesfåll.
36. Du skall ock göra ett ännespann af klart guld och gräfwa deruti efter stensnidare konst HERRANS HELIGHET.* *2 Mos. 39: 30.
Detta ännespann af guld skall hafwa warit twå finger bredt och räckt omkring hälften af hufwudet; det kallas en helig krona, cap. 29: 6. Öfwerstepresten hade således Herrans namn på hufwudbonaden och menighetens namn på bröstet. Detta betecknade, att han såsom Christi förebild war medlare mellan Gud och folket, och att Gud och församlingen i honom skulle förenas
_184.jpg&oldid=342751){kind=link}