| Rökaltaret. | 2 Mose Bok. | Cap. 30. | 179 |
5. Stängerna skall du ock göra af furuträ och med guld öfwerdraga dem.
6. Och skall sätta det inför förlåten, som hänger för wittnesbördets ark och för nådastolen, som är på wittnesbördet: dädan will jag betyga dig.
7. Och Aaron skall derpå röka godt rökwerk hwar morgon, när han reder lamporna till.
8. Sammalunda när han upptänder lamporna om aftonen, skall han ock röka sådan rök. Det skall wara den dagliga röken för HERran när edra efterkommande.
Rökwerket, som brändes på altaret, afbildade Christi öfwerstepresterliga förbön. Ebr. 5: 7; cap. 7: 25. Det afbildade äfwen de trognas bön och lofoffer, som de dagligen frambära inför Herran. Detta altare har sin motswariga urbild i den himmelska helgedomen. I Uppb. 8: 3, 4, göres skillnad emellan helgonens böner och det egentliga rökwerket, som lägges till deras böner på det gyldene altaret. Det är blott genom rökwerket af Christi förbön, som de trognas böner kunna höras; blott deruti kunna de uppfara till Guds thron. Då menniskan beder i sitt eget namn, så stannar bönen wid jorden; då bönen sker i Jesu namn, således i tron på Honom, så är bönhörelse utlofwad, Joh. 14: 13, 14; cap. 15: 16. Innan rökelsen lades på rökaltaret, offrades bränneoffer på bränneofferaltaret i helgedomens förgård. Detta lärer oss, att ingen menniska kan rätteligen bedja, som icke genom tron på Jesum är försonad med Gud och har fått syndernas förlåtelse. Ånger öfwer synden, syndabekännelse, förödmjukelse och tillflykt till Jesu försoningsoffer måste nödwändigt hos menniskan finnas, så framt hon skall kunna frambära bönens rökelse inför Gud.
9. I skolen ingen främmande rök göra deruppå och intet bränneoffer, ej heller spisoffer, och intet drickoffer offra deruppå.* *3 Mos. 10: 1.
Främmande rökwerk: allt slags rökwerk; tillredt på annat sätt, än efter Herrans egen föreskrift, är strängt förbjudet. All egenrättfärdig bön är wederstygglig inför Gud. Luc. 18: 11. All bön, som icke werkas af Guds Anda, och som icke sker i uppriktig ödmjukhet efter Herrans föreskrift, kan omöjligen täckas Gud. Men då en menniska älskar sin Frälsare, eller gerna wille älska Honom, så är hwarje tanke på Honom och hwarje åstunden efter Honom en bön och ett rökoffer i Hans tempel. På rökaltaret brann icke rökelse hela dagen, utan blott morgon och afton och wid wissa tillfällen, men lukten af den brända rökelsen fortfor i helgedomen från den ena gången till den andra. Så lemnar hwarje allwarlig bön en wälsignad werkan efter sig, och frid och fröjd blifwa rådande i hjertats innersta, när bönen icke saknas. Då saknas icke heller den goda lukten af detta heliga rökwerk i hjerta och lefwerne.
10. Och Aaron skall på dess horn försona en tid om året, med syndoffrets blod till försoning.* Sådan försoning skall ske en gång årligen när edra efterkommande; ty det är HERranom det allraheligaste. *Ebr. 9: 7; cap. 10: 14.
Denna försoning skulle ske på den stora försoningsdagen, och kunde endast af öfwerstepresten werkställas. Den afbildade Christi försoning, Ebr. 9: 11, 14, 15. Hade icke Christus blifwit försoningen för wåra synder, hade icke Han försonat oss med Gud, så kunde ingen menniska bedja en rätt bön till Herran. Då wore ingen uppriktig bön för menniskan möjlig; ty dertill behöfwes nåd, och nåden erhålles endast för Jesu skull. Och å Herrans sida wore det icke möjligt att bönhöra, om försoningen icke wore skedd; ty det wore stridande mot Hans rättfärdighet. All gudstjenst och alla offer äfwen i gamla förbundet hwilade på Christi försoning och lyftade derpå.
11. Och HERren talade med Mose och sade:
12. När du räknar hufwudena af Israels barn, då skall hwar och en gifwa HERranom försoning för sin själ; på det dem icke skall wederfaras en plåga när de räknade warda.
Israeliterna måste på Guds befallning twå gånger räknas, 4 Mos. 1: 2; cap. 26: 2. Den försoning eller lösepenning, som här anbefalles, kallas äfwen häfoffer, v. 14. Meningen dermed war ingalunda, att man dermed skulle kunna friköpa sig från syndaskulden och syndastraffen, utan det war en hyllningsskatt till den himmelske Konungen. De skulle derigenom påminnas, att de beständigt behöfde Hans nådiga beskydd och omwårdnad. De ställde sig dermed under Hans spira och erkände Honom såsom sin beskyddare och konung. Om någon icke wille med en sådan lösepenning erkänna detta, så hotade Herren att sjelf med plågor hemsöka den menniskan; ty den hade då utträdt utur förbundet
_189.jpg&oldid=342767){kind=link}