| Aarons kalf. | 2 Mose Bok. | Cap. 31, 32. | 183 |
tillstånd intill dödsstunden, så är den själen utrotad utur Herrans församling för ewigt.
Herrans sabbath war skapelsens fulländning. Han hwilar inneboende i sin skapade werld, och detta är skapelsens uppehållelse och lif. Då den upphörer, kommer dom och werldens ända. Menniskans arbete och alla hennes företag kunna aldrig blifwa till någon rätt och waraktig nytta, om hon icke lyder Herrans bud, och om icke Guds Ande och Hans wälsignelse hwilar öfwer det hon för händer hafwer. Col. 3: 15–17.
18. Och då Han hade uttalat med Mose på Sinai berg, gaf Han honom twå wittnesbördets taflor: de woro af sten och skrifna med Guds finger.*
Att lagens taflor woro af sten antyder waraktigheten och oföränderligheten af Guds heliga lag. Guds finger är Guds werkande allsmäktighet. Cap. 8: 19. Luc. 11: 20. Lagens taflor innehöllo de ord, som läsas 2 Mos. 20: 2–17.
31. Capitel.
Aarons kalf. Guds wrede. Mose förbön, ifwer. Folkets straff.Då folket såg, att Mose fördröjde komma neder af berget, församlade de sig emot Aaron och sade till honom: Upp, och gör oss gudar, de som gå före oss; ty wi weta icke, hwad denne mannen Mose wederfaret är, den oss fört hafwer utur Egypti land.
Icke hela folket, utan en del deraf afföll ifrån Herran, 1 Cor. 10: 7. Af Leviterna woro blott några delaktiga i denna synd. På krigståg och andra wandringar brukade hedniska folk att i spetsen bära sina afgudar och altaren, för att antyda, att dessa skulle wara deras anförare och beskyddare. Molnstoden, som ledsagade Israels folk, tillfredsställde icke den delen af folket, hwilkas hjertan woro smittade af Egyptens afguderi och sinnliga föreställningar. Då Mose dröjde så länge, tyckte de sig hafwa en tillräcklig förewändning för den syndiga begäran, de framställde. Gör oss gudar kan betyda, att de icke wille hafwa någon egentlig afgud, utan något synligt tecken till Guds närwarelse. Så böjd är menniskan att fästa sig wid de ting, som synas; och så snart hon en liten tid icke får tydligt förnimma Herrans närwarelse, så menar hon, att Gud öfwergifwit henne. Ofta förer hon då annan hjelp, och tager sin tillflykt till allehanda påfund, och sätter kött sig till arm; då gör hon en kalf till sin Gud.
2. Aaron sade till dem: Rifwer de gyldene öronringar utur edra hustrurs öron, edra söners och edra döttrars, och bärer dem till mig.* *Ps. 106: 19. Apg. 7: 40.
3. Då ref allt folket deras gyldene öronringar utur deras öron och buro dem till Aaron.
4. Och han tog dem af deras händer och utkastade det med en grafstickel och gjorde en gjuten kalf. Och de sade: Desse äro dina gudar,Iisrael, som dig utur Egypti land fört hafwa.
Aaron hade mycket mindre andekraft och tro, än Mose; han wågade icke afstå folkets begäran; han fordrar deras kostbarheter, för att göra saken om intet: men de gåfwo hwad han fordrade, och togo det af sina qwinnor, söner och döttrar. Då hade han icke mod att sätta sig emot dem, utan förfärdigade en kalf af guld. Denna kalfbild påminte tydligt om det Egyptiska afguderiet. I Egypten egnades gudomlig dyrkan åt en oxe, kallad Apis, i staden Memphis, och en annan oxe, kallad Mnevis, uti On, såsom sinnebilder af naturlifwet och den alstrande naturkraften. Detta afguderi war ett affall ifrån den ursprungliga, rena gudstjensten. I början skulle troligen dessa afgudar föreställa Cherubim, Herrans thronenglar, och således Guds närwarelse. Men snart gick all tanke på denna betydelse förlorad, och de okunniga i allt djupare andeligt mörker nedsjunkande menniskorna tänkte blott på dessa afgudar och på den synliga skapelsen och naturkrafterna. Den gyldene kalfwen, som Aaron gjorde, skulle wäl egentligen wara en sinnebild utaf Cherubim, som menniskoslägtet ursprungligen kände, och meningen war alltså, att denna bild skulle wara ett synligt tecken till Guds närwarelse. Med denna mening sökte förmodligen Aaron att ursäkta sig sjelf, då han uppfyllde folkets begäran. Att folket icke egentligen tänkte på att öfwergifwa den sanne Guden, finner man af deras ord: Desse äro dina gudar, Israel, som dig utur Egypti land fört hafwa. Ordet gudar är detsamma, som står i 1 Mos. 1: 1. Då är meningen: detta är din Gud, Israel. Det war blott en bild, som Aaron hade gjort.
5. Då Aaron såg det, byggde han ett altare för honom och lät utropa och säga: I morgon är HERrans högtid.
Aaron wille försöka att godtgöra det begångna felet, och föranstaltade en fest till Herrans ära, för att wisa, att bilden icke skulle wara någon afgud, utan ett slags tecken till Guds närwarelse. Men för det okunniga folket blef denna bild blott en afgudabild.
6. Och de stodo om morgonen bittida upp och offrade bränneoffer och buro fram tackoffer. Sedan satte sig folket till att äta och dricka och stodo upp till att leka.* *1 Cor. 10: 7.
En offerfest till Herrans ära firades wisserligen; men folket förenade dermed hednisk dans och lek, så att det blef en afgudafest. Ps. 106: 19–21. 1 Cor. 10: 7. Wid hedniska afgudafester utgjorde otukt och sinnlighet ofta en del af afgudens dyrkan.
7. Då sade HERren till Mose: Gack, stig ned; ty ditt folk, som du utur Egypti land fört hafwer, hafwer förderfwat det.* *5 Mos. 9: 12.
_193.jpg&oldid=342780){kind=link}