| 184 | Mose förbön. | Exodus. | Cap. 32. |
Synd är ett folks förderf, så wäl som ett förderf för den enskilda menniskan.
8. De äro snarligen trädde ifrån de wägar, som jag dem bjudit hafwer. De hafwa gjort sig en gjuten kalf; och hafwa tillbebit honom och offrat honom och sagt: Desse äro dina gudar, Israel, som dig hafwa fört utur Egypti land.
Ehuru denna fest kallades Herrans högtid, så säger dock Herren derom, att de hafwa tillbebit den gjutna kalfwen och offrat åt den.
9. Och HERren sade till Mose: Jag ser, att det är ett hårdnackadt folk.* *2 Mos. 33: 3.
Hårdnackadt är ett bildligt uttryck. Då arbetsdjur icke wilja böja halsen under oket eller låta styra sig med betsel, 5 Mos. 10: 16, så kallas de hårdnackade; och denna halsstarrighet begagnas såsom bild af den otrogna menniskans olydnad emot Gud.
10. Och nu låt mig, att min wrede förgrymmar sig öfwer dem och uppfräter dem, så will jag göra dig till ett stort folk.
Låt mig: fäll icke förbön för detta syndiga, hårdnackade folk. Härwid måste wi först märka, huru nära de trogna äro förbundna med Gud, 1 Mos. 18: 17. Jer. 15: 1. För det andra, huru mäktig tron är att fasthålla Gud och intaga Hans hierta, Es. 64: 7. Hög. W. 4: 9. Matth. 9: 29; cap. 15: 28. Eph. 3: 12. Och för det tredje, huru kraftig den bön är, som utgår af tron, 1 Joh. 3: 21–23. 1 Mos. 18: 23.
Gud talar här åter på menniskosätt, för att uttrycka sitt högsta misshag öfwer synden. Guds wrede är Hans helighet och rättfärdighet, som fordrar, att det onda skall straffas.
Gud kände fullkomligt på förhand detta folks hjertan, men deras otro och olydnad wille Han icke straffa, så länge dessa synder icke hade wisat sig i gerning. Hans rättfärdighet tillåter ej, att det onda straffas, förr än det blifwer uppenbart i ord och gerning, så att syndarens eget samwete måste fälla domen.
Förbön för medmenniskor om själens räddning och allt hwad dertill hörer är alltid tillåten. Men förbön om räddning från syndastraff, som Gud har beslutat, är icke alltid tillåten. Jer. 7: 16; cap. 14: 11, 12. Hes. 14: 14–20.
Löftet till Abraham, 1 Mos. 12: 2, erbjuder sig nu Herren att på Mose uppfylla. Här blef Mose försatt uti en swår pröfning; det skulle nu wisa sig, antingen han wille förblifwa sitt medlareembete trogen och bedja för det syndiga folket, eller söka sin egen och sina efterkommandes fördel, och med egennytta och egenkärlek försöka att rycka till sig Herrans löfte, att göra honom till ett stort folk, i stället för Israel. Genom Guds nåd blef Mose beståndande i detta prof, han qwäfde och dödade egennyttan och egenkärleken genom en brinnande kärlek till sitt folk, ehuru mycket detta folk hade förtörnat honom, och ehuru lockande den ljusa utsigt war, som för honom öppnades, om folket blefwe utrotadt. Kärleken söker icke sitt. Han förtörnas icke, han tänker intet argt. 1 Cor. 13: 5. Af Mose lära wi, huru sann menniskokärlek är beskaffad, och huru sanna tron förstår Herrans mening och wägar bedja i ödmjuk förtröstan äfwen om det, som Herren sjelf tyckes förbjuda.
11. Men Mose bad allwarligen inför HERran sin Gud och sade: HERre, hwi will din wrede förgrymma sig öfwer ditt folk, det du med stor makt och wäldig hand utur Egypti land fört hafwer?* *Ps. 106: 23.
12. Hwi skulle de Egyptier tala och säga: Han hafwer fört dem ut till deras ofärd,* på det Han skulle dräpa dem i bergen och utskrapa dem af jorden? Wänd dig ifrån din wredes grymhet och war nådelig öfwer ditt folks ondska. *4 Mos. 14: 13.
13. Tänk uppå dina tjenare Abraham, Isaac och Israel, hwilkom du wid dig sjelf swurit hafwer och sagt dem: Jag skall föröka eder säd, såsom stjernorna på himmelen; och allt det landet, derom jag talat hafwer, will jag gifwa eder säd, och de skola besitta det ewinnerligen.* *1 Mos. 12: 7; cap. 15: 5; cap.22: 16, 17; cap. 26: 24; cap. 28: 13; cap. 48: 16. Ebr. 6: 13, 14.
I v. 7 säger Herren till Mose: ditt folk; ty det hade affallit ifrån Herran, och Han kallade det icke för sitt folk; men nu kommer Mose med trons förbön och gifwer detta folk tillbaka åt Gud, åberopar sig Hans nådelöften och Hans under och framhåller Herrans ära såsom den grund, hwarpå han hoppades att folket skulle skonas, på det hedningarne icke måtte få anledning att smäda Herrans namn och tänka ringa om den Allsmäktige Guden.
14. Så ångrade då HERren det onda, som Han hotade att göra sitt folk.
Trons bön segrade. Derigenom att Mose blef beståndande i det swåra profwet, och med försakande och sjelfuppoffrande kärlek besegrade sjelfwiskheten och egenkärleken, fick han mera nåd; hans tro blef förökad och kunde i Guds kraft liksom öfwerwinna Gud sjelf. Ju mera tron förökas, desto mera tillwäxer den nya menniskan och förtränger den gamla, desto längre sträcka sig sjelfförsakelsen, ödmjukheten och kärleken.— Om ordet ångra se 1 Mos. 6: 6. Gud lät genom trons förbön beweka sig att icke uppfylla straffdomens hotelse. Det war på Christus Mose trodde; det war för Christi skull straffet afwändes. Guds rättfärdighet, som fordrar syndens bestraffande, måste liksom ångra sig, då försoningen och tron på Christus kommer emellan, så att barmhertigheten får öfwerhand.
15. Mose wände sig och steg ned af berget och hade twå wittnesbördets taflor i sin hand: de woro skrifna på båda sidor.* *2 Mos. 34: 29.
_194.jpg&oldid=342783){kind=link}