| Gud förnyar sitt förbund. | 2 Mose Bok. | Cap. 34. | 189 |
2. Och war redo i morgon, att du bittida stiger upp på Sinai berg och träder der upp till mig öfwerst på berget.
3. Och låt ingen stiga dit upp med dig, att ingen warder sedd kring om hela berget: och låt intet får eller fä beta in mot detta berget.
4. Och Mose uthögg sig twå stentaflor, sådana som de första woro, och stod bittida upp om morgonen, och steg upp på Sinai berg, såsom HERren honom budit hade, och tog de twå stentaflor i sin hand.
5. Då kom HERren neder uti ett moln. Oh han trädde dit fram till Honom och åkallade HERrans namn.* *2 Mos. 33: 19.
Herren gaf Mose tecken till sin närwarelse genom molnet, som närmade sig till honom, och åkallade Herrans namn, nemligen Herren sjelf sade till Mose: Herren är framför dig. ”Här beskrifwes den härlighet, att Christus är Herren, som för Mose skall öfwergå och predika, att hela werlden är syndig och måste allena blifwa salig af nåd.”
6. Och då HERren gick fram om för hans ansigte, ropade han: HERre, HERre Gud, barmhertig och nådelig; och långmodig och af stor nåd och trofast.* *Ps. 86: 15. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8.
7. Du som bewarar nåd till tusende leder och förlåter missgerningar, öfwerträdelse och synder, och för hwilken ingen är oskyldig; du som söker fädernas missgerningar på barn och barnabarn allt intill tredje och fjerde led.* *2 Mos. 20: 5, 6. 4 Mos. 14: 18. 5 Mos. 5: 9. Job 9: 2. Ps. 143: 2. Jer. 32: 18.
Herren ropade och sade: Herre, Herre Gud, barmhertig och nådelig och långmodig och af stor nåd och trofast m. m. Det är Gud Fader, som så förkunnar och förhärligar Guds Son. Detta war den högsta och härligaste predikan som i Gamla Testamentet blef hållen; och hölls af samme himmelske predikare, som en lång tid derefter gaf wittnesbörd om honom från himmelen. Matth. 3: 17. Matth. 17: 5. För Mose predikades på Sinai berg om Guds namn och egenskaper. Ingen predikan om Gud har något wärde, så framt den icke grundas på det ord, som blifwit gifwet af himmelen. Ehuru stor Guds nåd och trohet och sanning är, ehuru Han bewarar nåd till tusende leder, så begränsas den dock genom menniskors obotfärdighet. Men äfwen då Gud måste straffa för sin rättfärdighets skull, upphörer Han dock icke att wara nådig och barmhertig.
Dessa Guds egenskaper, som här förkunnas, utgöra Hans wäsende. En predikan om nåd och syndaförlåtelse, ljuder från samma Sinai, på hwilket lagen blef gifwen, och går såsom den innersta lifsådran genom hela det Gamla Testamentet, till dess den i Christo wisar sig i sin fullhet. Redan på Sinai war Christus sjelf och predikade om nåd och barmhertighet för botfärdiga syndare, under det lagen fördömde all synd.
8. Och Mose böjde sig hasteligen neder på jorden och bad till Honom.
9. Och sade: hafwer jag, HERre, funnit nåd för dina ögon, så gånge HERren med oss: förty det är ett hårdnackadt folk; att du warder wåra missgerningar och synder nådelig, och låter wara ditt arfgods.
Af denna predikan får Mose förnyad troskraft. I folkets namn bekänner han den stora syndaskulden, beder om nåd och förbarmande och om förnyelse af förbundet med Gud; han beder, att folket måtte blifwa Guds arf och egendom, och att Han måtte wara ibland dem efter sitt löfte. Af Herrans predikan uppwäxte denna härliga bön i Mose hjerta; det är Guds ord, som är bönens grund, trons kraft och hoppets ankar.
10. Och han sade: Si, jag will göra ett förbund för allt ditt folk* och will göra undertecken, hwilkas like icke skapade äro i alla land och ibland alla folk: och allt folk, der du ibland är, skall se HERrans werk; ty förskräckligt skall det wara, som jag göra skall, med dig. *5 Mos. 5: 2.
Bönen blef hörd, ty den höll sig wid Herrans ord. Det brutna förbundet blef åter förnyadt, och förnyade nådelöften blefwo gifna. Till förbundets förnyelse hörde äfwen lagens återupprepande i de stycken, mot hwilka folket mest hade försyndat sig, och hwaruti de isynnerhet behöfde att framdeles wara på sin wakt, nemligen afguderi och sammanblandning med hedniska folk.
11. Håll det som jag bjuder dig i dag: si, jag will utdrifwa för dig de Amoreer, Cananeer, Hetheer, Phereseer, Heveer och Jebuseer.
12. Tag dig wara, att du icke gör något förbund med landets inbyggare, der du inkommer; att de icke warda dig till förargelse ibland dig;* *2 Mos. 23: 32, [et]c. 5 Mos. 7: 2.
13. Utan deras altaren skall du omstörta och slå sönder deras beläten, och deras lundar hugga ned.
I lundar plägade hedningarne tillbedja och offra åt sina afgudar. Dels skulle dessa lundar påminna om paradiset, hwaraf mer eller mindre dunkla minnen föreswäfwade alla folk på den tiden; dels erbjöd skuggan i lundarne ett angenämt skydd mot den starka solhettan, och afguderiets afskywärdaste bruk behöfde skylas af skog och mörker. Guds folk måste hata mörksens gerningar och äfwen undfly allt, som till sådana gerningar kan gifwa anledning.
_199.jpg&oldid=342800){kind=link}