| Nadabs och Abihus död. | 3 Mose Bok. | Cap. 10. | 213 |
på bränne-offeraltaret; utan de togo i det stället annan eld twärt emot Guds föreskrift. Se cap. 9: 24. 4 Mos. 16: 46. Wi weta icke, antingen de gjorde det i ond afsigt, för att fresta Gud, huruwida lagen i alla stycken måste uppfyllas; eller om de gjorde det af tanklöshet.
2. Då kom en eld ut ifrån HERran och förtärde dem, så att de blefwo döde för HERran.* *3 Mos. 16: 1. 4 Mos. 3: 4; cap. 26: 61. 1 Chrön. 24: 2.
Antingen från altaret, der Herren hade upptändt elden, eller utur molnstoden (2 Mos. 16: 10.) utfor en eldstråle, som utsläckte deras lif.
3. Då sade Mose till Aaron: Detta är det HERren sagt hafwer: Jag skall warda helgad på dem som nalkas mig, och för allt folk skall jag härlig hållen warda.* Och Aaron teg stilla. *2 Mos. 29: 43.
Dessa Herrans ord blefwo sannolikt just wid detta tillfälle åt Mose meddelade, att han skulle förehålla Aaron detta eftertryckliga återupprepande af samma föreskrift, som förut war gifwen, 2 Mos. 19: 22. 3 Mos. 8: 35. Detta stränga straff skedde till en warning både för alla presterna i Guds församling och för hela menigheten. Elden på bränne-offeraltaret war nemligen en sinnebild af nådens eld, som Guds Ande upptänder i de trognas hjertan, således af den Helige Andes werksamhet och inneboende. Den främmande elden är då en bild utaf all den egna eld, som en menniska har, de egna tankarne, inbillningarne och känslorna, den egna wiljan, lustarne, den egna rättfärdigheten, med ett ord, en bild af den gamla menniskan och af den brand, som mörkrets ande deruti har upptändt. Att träda inför Herran med denna eld, att framgå till Honom med sin egen wilja och i förtröstan på den egna rättfärdigheten och den eld, som är af jordiskt och naturligt ursprung, eller som blifwit upptänd af blixtar från afgrunden, måste således wara en stor förbrytelse, ty det är att trotsa Herran. Man understår sig då att sjelf bestämma medel och sätt, huru menniskan skall tjena Gud, likasom då Cain bestämde sitt offer och frambar det i otro och olydnad.
Nadab och Abihu blefwo dödade för denna förbrytelse, till en warning för oss alla. Christna äro kallade till medlemmar af det andliga presterskapet. Hwar och en som will tjena och tillbedja Gud utan ånger och bättring, utan lefwande tro på Försonaren, utan den Helige Andes rättfärdiggörande, pånyttfödande och helgandenåd, syndar på samma sätt som Nadab och Abihu, och har efter nådetidens slut, om ingen omwändelse sker, samma dom att wänta. Guds straffdomar ådagalägga Guds helighet och rättfärdighet. Es. 5: 16.
4. Men Mose kallade till sig Misael och Elzaphan, Usiels* söner, Aarons faderbroders, och sade till dem: Går fram och bärer edra bröder här ut af helgedomen, ut för lägret. *2 Mos. 6: 18. 4 Mos. 3: 19.
5. Och de gingo fram och buro dem med deras linnekjortlar ut för lägret; såsom Mose sagt hade.
6. Då sade Mose till Aaron och hans söner Eleazar och Ithamar: I skolen icke blotta edra hufwuden, icke heller rifwa edra kläder, att I icke dön, och wrede kommer öfwer hela menigheten: låter edra bröder af hela Israels hus gråta öfwer denna branden, som HERren gjort hafwer.
Aaron och hans twå öfriga söner kunde icke deltaga i begrafningen, ty de skulle derigenom blifwit förorenade. Icke heller war det dem tillåtet att offentligen wisa tecken till sorg. Att blotta hufwudet war ett af sorgetecknen i Österlanden. Ännu i dag brukas det aldrig i Österländerna, att man i sällskap eller wid gudstjensten eller andra tillfällen om dagen aflägger hufwudbonaden. Att sönderrifwa kläderna war också tecken till sorg.
7. Men I skolen icke gå ut igenom dörren af wittnesbördets tabernakel: annars kunden I dö: ty HERrans smörjoolja är på eder. Och de gjorde, såsom Mose sade:
8. Men HERren talade med Aaron och sade:
9. Du och dina söner med dig skolen icke dricka win eller starka drycker, när I gån in uti wittnesbördets tabernakel, att I icke skolen dö.* Det ware en ewig rätt för alla edra efterkommande. *Hes. 44: 21. 1 Tim. 3: 3. Tit. 1: 7.
10. Att I mågen åtskilja hwad heligt och oheligt, hwad rent och orent är;
11. Och att I mågen lära Israels barn alla rätter, som HERren till eder genom Mose sagt hafwer.
Ett märkwärdigt Herrans bud möter oss här, som enligt Guds wilja bör wara en ewig rätt för alla Israels efterkommande, för alla medlemmar af det andliga Israel. Gud, som kände menniskohjertats arghet, illfundighet och swaghet, påbjuder här en fullkomlig försakelse af berusande dryck för presterna, då de gingo att förrätta sitt heliga embete; på det att ingen prest måtte blottställas för faran att duka under för rusdryckens makt. Alla skäl, som föranledde stiftandet af denna lag för Gamla Testamentets presterskap, qwarstå i det Nya; och andra hafwa tillkommit. Ingen dag är, på hwilken icke presten i det Nya Testamentet kan blifwa kallad att förkunna Herrans rätter och utdela sjelfwa sakramentet, då han således behöfver samma redighet, urskilning och sans. Dessutom måste den starke försaka för den swages skull. Presten skall wara hjorden en föresyn i all ting, Tit. 2: 7; så äfwen häruti.
12. Och Mose talade med Aaron
_223.jpg&oldid=342857){kind=link}