| 214 | Prestens del. | Leviticus. | Cap. 10, 11. |
och med hans återlefda söner Eleazar och Ithamar: Tager det öfwerblifwet är af spisoffret af HERrans offer, och äter det offradt wid altaret; ty det är det allraheligaste.* *3 Mos. 2: 3; cap. 6: 16.
13. Och I skolen äta det på ett heligt rum, ty det är din rätt och dina söners rätt af HERrans offer: ty så är mig budet.
14. Weftebröftet* och häfwebogen skall du och dina söner och dina döttrar med dig äta på rent rum: ty denna rätten ar dig och dina söner gifwen till israels barns tackoffer. *2 Mos. 29: 24.
15. Ty häfwebogen och weftebröftet med det fetas offer skola inbäras, att de skola warda weftade till weftoffer för HERran. Derföre är det ditt och dina barns till en ewig rätt; såsom HERren budit hafwer.
16. Och Mose sökte efter syndoffrets bock*, och fann honom wara uppbränd. Och han wardt wred öfwer Eleazar och Ithamar, Aarons söner, de ännu igenlefde woro; och sade: *3 Mos. 9: 3.
17. Hwi hafwen I icke ätit syndoffret på heligt rum, efter det är det allraheligaste, och han hafwer gifwit eder det, på det I skolen bära menighetens missgerningar och försona dem för HERran?
Se 2 Mos. 28: 38. ”Så skulle presterna taga till sig af folkets syndoffer, till en afmålning, att Christus, wår rätte Öfwersteprest, hafwer burit alla werldens synder”. På syndoffren lågo folkets synder, och genom ätandet skedde liksom en wäsensförening mellan presterna och sjelfwa syndoffren, så att presterna på detta sätt buro folkets synder. På detta sätt framställdes i sinnebild och förebild Christus, den sanne Öfwerstepresten, som tillika sjelf är syndoffret för alla werldens synder, hwilken bar wår krankhet och lade uppå sig wår sweda. Es. 53: 4.
18. Si, hans blod är icke kommet in uti det heliga: I skullen hafwa ätit det in i det heliga, såsom mig budet är.* *3 Mos. 6: 26.
”Efter hans blod icke war buret in i det heliga, skulle det offret icke warda alls uppbrändt, utan ätet; men hwilkas blod inburet wardt, det måtte man icke äta, utan allt uppbränna.” L.
Det heliga betecknar gården utanför tabernaklet, som synes af cap. 6: 26.
19. Men Aaron sade till Mose: Si, i dag hafwa de offrat deras syndoffer och deras bränneoffer för HERran: och mig är så gånget, som du ser. Skulle jag i dag äta af syndoffer, och wara wid godt mod för HERran?
I den djupa sorg, som uppfyllde Aarons fadershjerta öfwer hans söners död, kunde han icke wara glad, och ansåg sig derföre icke skicklig till denna offermåltid, hwarwid hjertat skulle fröjdas för försoningens skull.
20. Då Mose det hörde, war han till frids.
11. Capitel.
Rena och orena djur.Och HERren talade med Mose och Aaron och sade till dem:
2. Taler med Israels barn och säger: Desse äro de djur, som I äta skolen ibland alla djur på jorden.* *5 Mos. 14: 4. Apg. 10: 14.
Grunden till åtskilnaden emellan rena och orena djur angifwes i 3 Mos. 20: 24–26. Jfr Apg. 10: 10–16. Såsom Herren åtskilt Israel från andra folk, att det skulle wara ett heligt folk för Honom, så skulle till beständig åtanka af denna skilnad Israels folk skilja de rena djuren ifrån de orena. Israel skulle således genom sin dagliga mat och dryck påminnas om den stora barmhertighet, som Gud bewisat dem, att Han hade af alla folk utwalt dem till den höga kallelsen att wara Hans egendomsfolk, samt om deras pligt att icke wara hedningarne like. Djurwerlden är liksom en afspegling af menniskoslägtet i dess mångfaldiga egenskaper och förhållanden, och isynnerhet i afseende på de twå wäsendtligen motsatta rigtningarne, som tillkännagifwas med de twå uttrycken: Guds barn och menniskors barn. De som med tron fasthålla sig wid Herran, äro derigenom rena; de som hålla sig till denna werlden, hafwa syndens orenlighet till dess makt och wäsende qwar i sina hjertan. Somliga djur äro liksom lefwande uttryck af wissa syndiga egenskaper och böjelser bland menniskorna. I motsats mot Israels folk war således hela hednawerlden oren, så länge som hedningarnes ljus ännu icke war kommet, nemligen Christus och Hans Evangelium, Luc. 2: 32. Så snart detta ljus war kommet och hedningarne skulle upptagas i Guds rike, så uppenbarades Guds wilja härutinnan för Aposteln genom en syn, i hwilken orena djur wisades för honom. Han fick befallning att äta deraf med den förklaring, att Herren sjelf hade gjort dem rena, Apg. 10: 11–15. Af denna syn förstod Aposteln, att tiden war kommen, som i Guds ord war förutsagd, då hedningarne, så wäl som Israels folk, skulle blifwa renade från sina synder genom Jesu blod. Den skilnad emellan rena och orena djur, som är gjord i Mose lag, är således i Nya Testamentet upphäfwen; ty medelbalken är nedbruten, Eph. 2: 14. Men i sjelfwa naturen ligga orsaker, hwarföre alla bildade folk undwika att äta wissa djurarter. Äfwen häraf kan man finna, att hela naturen för syndens skull i mer eller mindre mån ligger under den förbannelse hwarom läses i 1 Mos. 3: 17. Det prophetiska
_224.jpg&oldid=342859){kind=link}