| Försoningshögtid. | 3 Mose Bok. | Cap. 16. | 225 |
Grt.: Den ena lotten åt Herran, den andra lotten till Asasel. Asasel betyder den utstötta, den förkastade, och dermed menas sannolikt mörkrets furste, menniskornas åklagare. Han är förkastad och wandrar omkring för att uppsöka de frommas synder, för att anklaga dem. Job 1: 7. 1 Pet. 5: 8. Matth. 12: 43. De rum, som torra äro, Matth. 12: 43, eller öknen, äro en bild af mörkrets rike, mörkrets område.
Båda bockarne höra tillsammans såsom ett enda offer, emedan i detta offer försoningen skulle framställas i twå afseenden. Således måste den bocken, som blef förd till öknen, anses såsom om det wore den offrade bocken, hwilken åter blifwit lefwande och fått sin frihet derigenom, att försoningen genom dess offring war skedd och synden borttagen. Genom lottningen bestämmer Herren sjelf, hwilkendera bocken skulle blifwa syndoffret för församlingen. Genom den bock, som offrades, blef folkets synd försonad, och genom den bock, som fördes till öknen, blef den försonade församlingen liksom framställd inför åklagaren, såsom rättfärdiggjord och renad, så att åklagaren förgäfwes skulle leta efter syndafläckar, för hwilka han kunde anklaga folket och göra sina anspråk gällande. Det syndiga är hans, det försonade och renade tillhörer honom icke. Den försonade menigheten war således Herrans frigjorda folk, som i strid mot mörkrets makt wandrar genom denna werldens öken till det rätta fäderneslandet. Till försoningsoffer walde Gud Christus, sin enfödde Son, och den offrade bocken betecknade detta stora offer. Den frigjorda bocken betecknade äfwen Christus, som, efter sin försoningsdöd lefwandegjord i andanom, wisade mörkrets ande, menniskornas åklagare, att menniskoslägtets synd war försonad och borttagen, och att den lefwande Christus nu wandrar sjelf med sin församling genom werldens öken, är med sin församling förenad till en lefwande kropp, för hwilken Han är hufwudet; och i denna församling finner åklagaren inga synder att inför den rättfärdige Gudens domstol framhafwa. Den är friköpt, den är återlöst, den är Herrans folk.
I det Gamla Testamentets sednare tid synes den djupa betydelsen af denna offerhandling på stora försoningsdagen hos det Judiska folket hafwa warit glömd; ty den bocken, som fördes till öknen och som afbildade den försonade och renade församlingen, ansågs likwäl wara belastad med folkets synder, och de störtade denna bock utför en brant klippa, så att djuret afbröt sin hals. De gjorde detta, på det detta djur aldrig skulle komma tillbaka med deras synder, utan att de skulle blifwa dem qwitt för alltid. Men härmed fällde de öfwer sig sjelfwa en förskräcklig dom. Ty först bekände de dermed, att ingen försoning war skedd genom den offrade bockens blod, utan att den frigjorda bocken, som betecknade folket, ännu hade synden i behåll; och för det andra fällde de dödsdomen öfwer sig sjelfwa, då de störtade den fria bocken utför klippan. Detta bruk, som berodde på okunnighet, blef betydelsefullt; ty derigenom att de förkastade Christus, fingo de behålla sina synder, och de hafwa öfwer sig sjelfwa fällt domen: syndens lön är döden.
9. Och skall offra den bocken till ett syndoffer, på hwilken HERrans lott föll.
10. Men den bocken, öfwer hwilken den frias lott föll, skall han ställa lefwande fram för HERran, att han skall försona honom och släppa den fribocken i öknen.
Denna bock ställdes Således först inför Herran och blef försonad. Härmed förklarades, att synden war försonad genom den offrade bocken.
Sedan Christus på korset hade utropat: Det är fullkomnadt, ingick han med sitt utgjutna blod i det allraheligaste i himmelen, och der inför den högsta rättfärdighetens domstol blef försoningen antagen, och Hans tillfyllestgörelse fullkomligt godkänd. Ebr. 9: 12. Sedan Han blifwit uppenbar i köttet och gifwit sitt lif till en återlösning för många, blef Han rättfärdigad i andanom, 1 Tim. 3: 16, så att werldens synder, som Han hade tagit på sig, woro alla borttagna och offrade i Hans lekamen på träd, 1 Pet. 2: 24, och ingen synd fanns qwar, som icke war försonad.
11. Och så skall han då hafwa fram sitt syndoffers stut och försona sig och sitt hus, och skall slagta honom.
Emedan hwarje öfwersteprest, som blott war en wanlig menniska, endast war en förebild af den sanne Öfwerstepresten, så woro särskilda offer för öfwersteprestens egna synder föreskrifna. Ebr. 9: 7.
12. Och skall taga en panna, full med glöd af altaret, som står för HERran, och handen full med stött rökwerk,* och bära det inom förlåten: *2 Mos. 30: 34, 35.
Denna eld skulle tagas af bränneofferaltaret.
13. Och lägga rökwerket på elden inför HERran, så att dammet af rökwerket skyler nådastolen, som är på wittnesbördet, att han icke dör.
Genom röken af detta rökwerk skulle Guds härlighet liksom inhöljas, att öfwerstepresten, som blott war en swag dödlig menniska, icke måtte dö genom åskådandet af Guds klarhet. Med denna rökelse åsyftas Christi förtjenst, som måste wara emellan Gud och menniskan, och hwaruti Guds rättfärdighet, helighet och härlighet är för oss höljd, så att Gud är oss nådelig för Christi skull.
14. Och skall taga blodet af stuten, och stänka med sitt finger upp åt nådastolen frammantill. Sju resor skall han så stänka af blodet för nådastolen med hans finger.
15. Sedan skall han slagta bocken, folkets syndoffer, och bära af hans blod der inom förlåten och skall göra med hans blod, såsom han gjorde med stutens
_235.jpg&oldid=342883){kind=link}