| 226 | Försoningshögtid. | Leviticus. | Cap. 16. |
blod, och stänka desslikes dermed frammantill uppåt nådastolen.* *3 Mos. 4: 6. Ebr. 9: 13; cap. 10: 4.
16. Och skall alltså försona helgedomen af Israels barns orenhet och ifrån deras öfwerträdelse i alla deras synder. Sammalunda skall han göra wittnesbördets tabernakel; ty de äro orene, som omkring ligga.
Hela Israel är orent och omgifwet af synder, och likwäl bor Gud bland idel syndare och helgar dem; de njuta Hans helighet och kallas helige för Hans skull.
Då tabernaklet war en bild af Christus och af församlingen såsom Herrans lefwande tempel, så åsyftades med tabernaklets och nådastolens försoning detsamma som församlingens försoning, hwilken har skett genom Christus. Nådastolen afbildade Christus sjelf, och på Honom lågo folkets synder, som genom Hans eget blod skulle försonas, ty han sjelf war äfwen offret och betäcker i himmelen församlingens synder, såsom den blodbestänkta nådastolen war emellan Guds härlighet och förbundets arf, som betecknade det af Christus öfwertäcka och försonade folket. Förbundets ark under nådastolen betydde således församlingen såsom försonad och i förbund med Gud. Rökofferaltaret betyder den bedjande församlingen som har upplysning af Guds Ande och näring af lifsens bröd, såsom ljusstaken och skådobrödsbordet woro på hwar sin sida om rökofferaltaret. Bränneofferaltaret deremot betydde den syndiga församlingen, som håller på att försonas. Och detta altare stod i förgården, ty så länge menniskan icke är försonad med Gud, tillhörer hon icke den egentliga helgedomen.
17. Ingen menniska skall wara inuti wittnesbördets tabernakel,* när han går der in till att försona i helgedomen, till dess han går ut igen; och skall alltså försona sig och sitt hus och hela israels menighet.† *Luc. 1: 10. †Ebr. 9: 7.
Christus allena är wår medlare, och ensam är Han ingången med försoningsblodet i himmelen.
18. Och när han utgår till altaret, som står för HERran, skall han försona det; och skall taga af stutens blod och af bockens blod och stryka på altarets hörn allt omkring.
Här menas först rökofferaltaret. Det bedjande hjertat, den bedjande församlingen behöfwer att försonas med stänkelseblodet, hwarmed wår Öfwersteprest ingått i det allraheligaste, och derifrån kommer Han tillbaka och bestänker med sitt försoningsblod hwarje hierta, som beder.
19. Och skall stänka af blodet med sitt finger sju resor deruppå och rensa och helga det af Israels barns orenhet.
20. Och när han fullkomnat hafwer helgedomens och wittnesbördets tabernakels och altarets försoning, skall han hafwa fram den lefwande bocken:
21. Och skall då Aaron lägga båda sina händer på hans hufwud och bekänna öfwer honom alla Israels barns missgerningar och all deras öfwerträdelse i alla deras synder, och skall lägga dem på bockens hufwud, och låta honom löpa genom någon mans hjelp, som förhanden är, i öknen:
Det är ganska märkeligt, att det ordet alla tre gånger här finnes och om alla slags synder, se 1 Kon. 8: 47, 50. Huru mycket mer är i Christo en fullkomlig syndernas förlåtelse! 1 Joh. 1: 7. Ebr. 9: 11, 12.
22. Att bocken skall bortbära alla deras missgerningar på sig uti wildmarken; och låta honom i öknen.
Folkets alla synder och missgerningar, som nu woro genom den offrade bocken försonade, blefwo genom den lefwande bocken bortburna. Så få wi genom tron lägga alla wåra synder på wår korsfäste och uppståndne Försonare, som borttager dem alla och kastar dem uti hafsens djup samt gifwer menniskan wilja och kraft att derefter icke lefwa i synden, utan wandra i rättfärdigheten.
23. Och Aaron skall gå in uti wittnesbördets tabernakel och afkläda sig de linnekläderna, som han på sig klädt hade, då han gick in uti helgedomen, och skall der låta blifwa dem:
24. Och skall bada sitt kött med watten på heligt rum och kläda sina egna kläder uppå, och gå derut och göra sitt bränneoffer och folkets bränneoffer, och försona både sig och folket:
25. Och bränna upp det feta af syndoffret på altaret.
26. Men den som förde fribocken ut, skall twå sina kläder och bada sitt kött med watten, och sedan komma igen i lägret.
Grt.: Den som förde bocken till Asasel, Se v. 8 anm. Mannen, som hade fört den, skulle twå sina kläder och bada sig med watten, emedan han haft att göra med syndoffret, men han war icke oren utan fick komma igen i lägret, ty synderna, som lågo på den lössläppta bocken, woro försonade, se v. 10. I v. 9, 10 innehålles nemligen hela hufwudsumman af det, som från v. 11 till 26 utförligare föreskrifwes.
27. Syndoffrets stut och syndoffrets bock, hwilkas blod till försoning buret wardt in i helgedomen, skall man föra utom lägret och uppbränna i eld, både deras hud, kött och träck.* *3 Mos. 6: 30. Hes. 43: 21. Ebr. 13: 11.
28. Och den, som bränner det upp, han skall twå sina kläder och bada sitt
_236.jpg&oldid=342885){kind=link}