| 228 | Förbjudna offer. | Leviticus. | Cap. 17. |
Det skall dem wara en ewig rätt i deras efterkommande.* *5 Mos. 32: 17. 1 Cor. 10: 20.
Djeflomen, grt.: Seirim, bockarne eller de ludne. Bockar dyrkades i Egypten i wissa tempel såsom fältets gudomligheter, och äfwen andra hedningar hade sina fältgudar. I staden Mendes i Egypten war den afgud, som dyrkades, en lefwande bock; äfwen underhöllos der qwinnor till afgudens ära, och de tjenade honom med sådana styggelser, som icke kunna beskrifwas. Af dessa afgudiska bruk har den sagan uppstått, som ännu i christenheten bibehållet sig, att trollpackor påsknatten foro till Blåkulla och köttsligen beblandade sig med den onde under gestalten af en bock. Att alla afgudar, som dyrkades, både döda och lefwande, woro afbilder af djefwulen och hans englar, och att hedningarnes offer och dyrkan egnades åt mörkrets makt, säger Apostelen uttryckligen 1 Cor. 10: 20, 21.
Allt slags afguderi är en andelig hordomssynd, en otrohet emot Gud, åt hwilken menniskan är skyldig att gifwa hela sitt hjerta; blott i förening med Honom kan hon wara säll och lycklig.
Ifrån hedendomen härleda sig äfwen en mängd andra folksagor och widskepelser, som i christenheten fortfarit ända till wår tid. Hedningarne inbillade sig, att en särskild afgud (Neptun) rådde öfwer wattnet, och att i wattnet funnos många qwinliga gudomliga wäsen, som hade olika namn t. ex. Nereider (i hafwet), Najader (i källor), Potamider (i floder), Limnader (i sjöar). Häraf komma sagorna om necken, om sjörån, hafsfruar m. m. Hedningarne trodde ock, att i skogarne funnos en mängd qwinliga gudomligheter, som de kallade Dryader m. m. Deraf härleda sig wåra sagor om skogsrån. Enligt hedningarnes tanke woro äfwen bergen befolkade med gudomligheter, och deraf hafwa uppstått wåra sagor om bergtroll. I många dylika sagor ljuder ännu i wårt christna land ett starkt echo af den gamla hedendomen — ett echo så starkt, att wåra predikningar och wår kyrkogång på tusen års tid icke förmått nedtysta det, utan det lefwer ännu och fortfar att ljuda icke blott i tusende munnar, utan i tusende hjertan. Ja, man kan utan fara för öfwerdrift påstå, att antalet af de menniskor i wårt land, som ännu tro på dessa ting, är wida större än antalet af sanna och lefwande christna ibland oss. Detta kommer deraf, att Guds ord så litet begagnas, och att det icke alltid förkunnas i andans och kraftens bewisning.
8. Derföre skall du säga dem: Hwilken menniska af Israels hus eller ock en främling, den ibland eder är, som gör ett offer eller bränneoffer:
9. Och bär det icke inför dörren af wittnesbördets tabernakel att han gör det HERranom, den skall utrotad warda utur hans folk.
Om menniskor icke straffade denna synd, så wille Gud sjelf genom sina straffdomar werkställa denna hotelse.
10. Och hwilken menniska, ware sig af Israels hus eller en främling ibland eder, äter något blod: emot honom skall jag sätta mitt anlete, och skall utrota honom utur hans folk:* *3 Mos. 3: 17; cap. 7: 26. 5 Mos. 12: 16. Apg. 15: 20, 29.
Emot honom skall jag sätta mitt anlete m. m. Den menniska, som försyndade aig emot offerlagen, gjorde sig dermed till fiende mot Christus, som är Guds ansigte, och fick derföre Honom emot sig.
11. Ty kroppens lif är uti blodet, och jag hafwer gifwit eder det till altaret, att edra själar skola dermed försonade warda; förty blodet är försoning för lifwet.* *Ebr. 9: 22.
Ordagrannt: kroppens själ är i blodet m. m., förty blodet försonar genom själen, d. ä. själen, som är i blodet, är lösepenningen eller försoningsmedlet. Wi hafwa i denna vers en wink om offerblodets djupaste betydelse. Offrens ändamål är försoning för synden. Synden födes af begärelsen, och begärelsen har sitt säte och ursprung i själen, Jac. 1: 14, 15. Men själen är uti blodet, således utgår synden af blodet; derföre rigtas också straffet först och främst emot blodet, såsom själens egentliga boning eller klädnad. Men straffet emot blodet är dess utgjutelse. Detta är det närmaste straff, som själen för syndens skull är wärd att lida, nemligen menniskosjälen såsom syndig. Lagen fordrar syndens straff och tillintetgörande, och detta innebär döden. Derföre kan ingen förlåtelse ske utan blodsutgjutelse. Men af oändelig kärlek will Gud rädda den syndiga menniskan från synden, döden och fördömelsen. Derföre war redan före skapelsen det försoningsblod bestämdt, som allena kan borttaga menniskans synder, frälsa från döden och gifwa henne ewinnerligt lif, 1 Pet. 1: 19, 20. Till underwisning och en beständigt afmålande påminnelse om detta försoningsoffer woro det Gamla Testamentet offren föreskrifna. Djuroffren och deras blod hade i sig sjelfwa ingen kraft att försona synden och utwerka förlåtelse, utan dessa offers kraft och werksamhet berodde derpå, att de syftade på Christus, och att kraften och tillfyllestgörelsen af Christi offerblod sakramenterligt inlades i offrens blod, så att det derigenom fick tillfyllestgörande kraft och ett oändeligt wärde. Jesu blod har oändeligt wärde derföre, att Hans heliga själ war deruti, och Hans själ och menskliga ande woro på det innerligaste förenade med det ewiga Ordet, Guds Son af himmelen. Detta blod har Han utgifwit till en lösepenning för syndare, och genom Hans förklarade blod blifwa de, som tro på Hans namn, födde på nytt, födde till gemenskap med Honom. Han blifwer deras stamfader, de blifwa Hans slägte, 1 Pet. 2: 9, och blifwa delaktige af Hans rättfärdighet och härlighet genom delaktigheten af detta heliga blod.
Fastän menniskans själ står i närmaste förbindelse med blodet, som utgör bindemedlet mellan själ och kropp, så kan dock häraf ingalunda ett bewis tagas för den willfarelse, att menniskosjälen icke är något särskildt andewäsen, som kan
_238.jpg&oldid=342889){kind=link}