| 236 | Helighetsreglor. | Leviticus. | Cap. 20, 21. |
farbroders hustru, den hafwer sin farbroders blygd blottat: de skola bära deras synd; utan barn skola de dö.* *3 Mos. 18: 14.
Här hotar Herren med ett särskildt straff, som endast Han sjelf och icke domaren skulle werkställa.
21. Om någon tager sin broders hustru, det är en skamlig gerning: de skola wara utan barn; derföre att han hafwer sin broders blygd blottat.* *3 Mos. 18: 16.
Nemligen till hustru efter hennes mans död. Så äfwen v. 20. Om mannen lefde, war det äktenskapsbrott. Se v. 10.
22. Så håller nu alla mina stadgar och mina rätter och görer dem, på det landet icke utspyr eder,* der jag eder införer, att I deruti bo skolen. *3 Mos. 18: 25, 28.
23. Och wandrer icke uti hedningarnes stadgar, hwilka jag skall utdrifwa för eder: ty allt sådant hafwa de gjort, och jag hafwer haft en styggelse wid dem.
24. Men eder säger jag: I skolen besitta deras land; ty jag skall gifwa eder ett land i arf, der mjölk och honing uti flyter: Jag är HERren eder Gud, den eder afskild hafwer ifrån annat folk:
25. Att I ock skilja skolen den rena boskapen ifrån den orena: och orena fåglar ifrån de rena, och orena edra själar på boskap, på fåglar, och på allt det på jorden kryper, det jag eder afskild hafwer, att det skall wara orent.* *3 Mos. 11: 2. 5 Mos. 14: 4.
26. Derföre skolen I wara mig helige; ty jag HERren är helig, den eder afskild hafwer ifrån annat folk, att I skolen höra mig till.
27. Om någon man eller qwinna warder en spåman eller en tecknatydare, de skola döden dö; man skall stena dem; deras blod ware öfwer dem.* *5 Mos. 18: 10. 1 Sam. 28: 7.
Ännu finnes i christenheten mången qwarlefwa af dessa hedniska styggelser. Det förfärliga straffet läses i Uppb. 21: 8; cap. 22: 15.
Dessa tre capitel inskärpa den sederenhet, som måste finnas i Israel såsom ett Guds folk. I skolen wara mig helige, ty jag Herren är helig, utgör den djupaste grunden till dessa föreskrifter. Utan helighet kan ingen gemenskap ega rum med den helige Guden — utan helgelse får ingen se Herran.
21. Capitel.
Prestreglor.Och HERren sade till Mose: Tala till presterna, Aarons söner, och säg till dem: En prest skall icke orena sig på någon död af sitt folk:* *4 Mos. 6: 6.
2. Utan på sin skyldman, den honom näst tillkommer, såsom på sin moder, på sin fader, på sin son, på sin dotter, på sin broder;
De wanliga presterna hade tillåtelse att ådraga sig den orenhet, som beröringen af lik medförde, wid de sju närmaste anförwandternas dör I det fall, som berättas i 3 Mos. 10: 1, 2. blef det särskildt af Herran förbjudet.
3. Och på sin syster, den ännu en jungfru och ingen mans hustru warit hafwer; den hans nästa skyldman är, på dem må han orena fig.
4. Eljest skall han icke orena sig på någon, som honom är wederkommande ibland hans folk, så att han sig ohelgar.
Såsom döden är en följd af fynden, så skulle dessa förbud antyda, att Guds folk sorgfälligt måste undwika allt det, som syndigt är. Då någon warit i ett likrum eller widrört en död, så war han enligt lagen oren och hade icke tillåtelse att nalkas Herrans helgedom utan föregående rening. Häruti ligger den wigtiga sanningen afmålad, att ingen, som är andeligen död, kan ingå i Herrans helgedom i himmelen eller nalkas Gud med uppriktigt hjerta. Gud är de lefwandes Gud; i Honom lefwa alla, som tillhöra Honom. Döden är den fiende, som Christus, lifsens furste, kom i werlden att öfwerwinna; genom gemenskapen och föreningen med Christus blifwer själen andeligen lefwande och andeligen ren. Detta lif och denna renhet äro nödwändiga till den rätta gudstjenstens utöfning; utan detta lif och denna renhet kan ingen höra till de heligas samfund, det andeliga presterskapet. Detta wille Gud lära sitt folk genom bildliga föreskrifter, då Han gaf dessa lagar angående widröring af döda. Döden medförer alltid förskräckelse, sorg och smärta. Så skall Guds folk förskräckas för synden och sörja öfwer den; så skall hwar och en, som åkallar Herrans namn, tänka på synden, då han ser en död. Det är såsom om den döde ropade ur sin likkista eller ur sin graf: Syndens lön är döden.
För presterna woro dessa föreskrifter strängare; ty de skulle i sitt embete tjena Gud i Hans helgedom, och dertill woro de oskicklige, så länge den orenhet warade, som här omtalas. Den Som hade ingått i ett likrum eller widrört en död, war oren i sju dagar.
5. Han skall ock ingen plätt göra på
_246.jpg&oldid=342906){kind=link}