| Årliga högtider. | 3 Mose Bok. | Cap. 23. | 241 |
20. Och presten skall wefta det med förstlingsbrödet för HERran, till de tu lammen: och skall wara HERranom heligt och höra presten till.
Syndoffren woro nödwändiga, för att göra förstlingsfrukterna behagliga inför Herran. Så äro de trogna, som genom den Heliga Anda blifwit uppwäckte från den andeliga döden, behagliga offer inför Gud för det heliga offerlammets skull, som för dem är offradt. Rom. 12: 1. 2 Cor. 5: 21.
21. Och I skolen utropa denna dagen: ty han skall kallas helig ibland eder, då I samman kommen: intet tjenstearbete skolen I göra. En ewig rätt skall det wara till edra efterkommande, ehwar I bon.
22. När I uppskären säden i edert land, skolen I icke allt uppskära på åkern, och icke alltför noga upphemta: utan skolen det låta dem fattigom och främlingom. Jag är HERren eder Gud.* *3 Mos. 19: 9. 5 Mos. 24: 19.
23. Och HERren talade med Mose och sade:
24. Tala med Israels barn och säg: På första dagen i sjunde månaden skolen I hålla blåsandets heliga Sabbath till åminnelse, då I samman kommen:* *4 Mos. 29: 1.
Med denna månad, som kallas Tisri, började det borgerliga året. Den första dagen i denna månad war således nyårsdag och tillkännagafs med blåsande i basuner. Denna basunaklang skulle återkalla i folkets minne den barmhertighet och faderliga huldhet, hwarmed Herren hade förlossat sitt folk utur Egypti land, ledsagat och uppehållit dem på deras wandring genom öknen och fört dem till det land, som Han utlofwat åt deras fäder. Detta basunaljud skulle tillika upplifwa folkets tro på Herrans löften om frälsning och förlossning från synd och allt ondt, så att en ny tid, ett andeligt nyår här på jorden genom Evangelii ord, och ett ewigt nyår i härligheten war att förwänta. På tionde dagen i denna månad war den stora försoningsdagen. Detta är betydelsefullt: nytt lif och ewig nyårsglädje får menniskan blott genom försoningen i Christo Jesu. Utan honom är menniskan fången i sitt gamla tillstånd och i sitt gamla wäsende. Hon har intet basunaljud i sin själ, hon har icke något lofsjungande hjerta, hwarmed hon kan nalkas Gud, och ingen Engel kan öfwer en sådan själ uppstämma en fröjdesång. Men då menniskan gör bättring, tror på Guds Son och blifwer rättfärdiggjord genom Hans försoningsdöd, så kan hon med ett gladt hjertas basunaljud fira nyårshögtid, och i himmelen warder glädje öfwer en syndare, som sig bättrar.
25. Då skolen I intet tjenstearbete göra; och skolen göra HERranom offer.
26. Och HERren talade med Mose och sade:
27. På tionde dagen i denna sjunde månaden är försonedagen; den skall ibland eder kallas helig, att I tillhopa kommen. Då skolen I späka edra kroppar och offra HERranom:* *3 Mos. 16: 30. 4 Mos. 29: 7.
Se 3 Mos. 16: 29, 30. Ånger öfwer synden, hjertats förkrosselse och förödmjukelse inför Herren skulle gifwa sig tillkänna genom dessa yttre tecken till sorg. Men icke blef någon försonad med Gud för sin egen ånger och förödmjukelses skull, utan endast för Försonarens skull, som war utlofwad och som i tidens fullbordan med sitt försoningsblod ingick i det allraheligaste i himmelen och förwärfwade en ewig förlossning. Ebr. 9: 12, 24.
28. Och skolen intet arbete göra på denna dagen: ty det är en försonedag, att I skolen försonade warda för HERran eder Gud.
29. Ty hwilken icke späker sin kropp på denna dagen, den skall utrotad warda utur hans folk.
Utan ånger, bättring och omwändelse blir menniskan icke delaktig af Jesu försoning, ty hon begär ingen försoning, emedan hon icke förstår sitt behof deraf, icke känner sina synder, sin förtappelse och hjelplöshet, utan tror på sin egen rättfärdighet mer eller mindre. Utan försoning kan hon icke heller tillhöra Jesu andeliga kropp, de heligas samfund, utan blifwer derifrån utrotad, uppryckt med roten och bortkastad såsom ett ofruktbart träd. Joh. 15: 1–6.
30. Och hwilken på denna dagen något arbete gör, den skall jag förgöra utur hans folk.
31. Derföre skolen I intet arbete göra. Det skall wara en ewig rätt till edra efterkommande, ehwar I bon.
32. Det är eder stora sabbath, att I skolen späka edra kroppar. På nionde dagen i månaden om aftonen skolen I hålla denna sabbath, ifrån aftonen och åter intill aftonen.
Märkwärdigt är, att den stora försoningsdagen icke skulle firas under påskahögtiden, wid hwilken tid försoningen skedde på Golgatha, då Christus, det rätta påskalammet, offrades för werldens synder. Att försoningsdagen föll på den tionde dagen i första månaden af det borgerliga året, skulle säkert antyda den stora och trösterika sanningen, att försoningens fortgående werkningar utgöra grundwalen och grundlagen för Guds werldsregering, så länge jorden står. Försoningens grund är lagd, och den är fullkomnad af Herran Jesus sjelf, men den måste nu tillkämpa sig segren under tusenåriga strider i den syndiga werlden och genom Christi Andas fortsatta nådesarbeten tillämpas på menniskor och bana sig
_251.jpg&oldid=342917){kind=link}