| Misstankes lag. | 4 Mose Bok. | Cap. 5, 6. | 263 |
24. Och skall gifwa qwinnan dricka af det bittra förbannade wattnet: och när det bittra förbannade wattnet är gånget uti henne:
Synden och straffet skulle således liksom blandas med watten och ingå i qwinnans lif, om synd blifwit begången. War hon oskyldig, så fanns ingen synd, hwarmed wattnet blandades och icke heller något straff.
25. Då skall presten taga det misstankaoffret af hennes hand och weftoffra det för HERran till ett spisoffer, och offra det uppå altaret.
26. Han skall taga en hand full af spisoffret till hennes åminnelse och bränna det upp på altaret, och derefter gifwa qwinnan dricka wattnet.
27. Och när hon hafwer druckit wattnet, om hon är oren och hafwer sig emot sin man förbrutit; så skall det förbannade wattnet gå in i henne och wara henne bittert, så att buken swäller på henne, och länderna förfalla: och den qwinnan skall wara till en förbannelse ibland hennes folk.
Wattnet hade i sig sjelft ingen sådan kraft, utan Gud inlade deruti denna kraft, för att straffa sådana synder, som på annat sätt icke kunde bewisas och straffas. Stoftet utur helgedomen skulle dels påminna om Herrans närwarelse, dels om Hans heliga hat emot synden, det skulle påminna om förbannelsen öfwer ormen, syndens upphof, att han skall äta stoft. Stoftet är således en bild af förbannelsen och döden, af Guds misshag till synden, och Guds misshag är en werksam domare. Den anklagade kunde icke annat än tänka på ormen och förbannelsen öfwer honom, då hon nu skulle dricka stoft, men hon hade uti det heliga wattnet en försäkran, att Gud skulle tänka på hennes oskuld, om hon war oskyldig. Denna märkwärdiga lag skulle afskräcka alla qwinnor i Israel ifrån den synd, som inför Gud är en af de afskywärdaste. Samma lag skulle också skydda de oskyldige och återställa frid och huslig lycka, om den genom ogrundad misstanka war förstörd. Denna lag kunde icke annat än uppfylla hwarje brottslig med fasa, men blef någon utan grund misstänkt, så war det en lugnande och wälgörande wisshet, att den allwetande Guden sjelf wille sätta oskulden i klarhet och fördrifwa alla mörka misstankar med deras olyckliga werkningar.
Det war äfwen betydelsefullt, att de kroppsdelar, som med synden hade den största gemenskap, skulle förderfwas och antaga krymplingsgestalt. Emot männer, som misstänktes, blef ingen sådan lag gifwen, men dem, som synda, will Gud straffa sjelf, ehuru menniskor sällan göra det; ty bolare och horkarlar skall Gud döma. Ebr. 13: 4.
28. Är samma qwinna intet orenad, utan är ren, så skall det intet skada henne, så att hon ju må warda hafwande.
29. Detta är misstankes lag, när en qwinna förlöper sin man och warder oren:
30. Eller när ett misstänkoande upptänder en man, att han misstänker sin hustru, att han skall ställa henne inför HERran; och presten göre med henne allt efter denna lagen.
31. Och mannen skall wara utan skuld för den missgerning, men qwinnan skall bära sin skuld.
Från denna lag woro de så kallade ordalierna himmelswidt åtskilda, hwilka fordom woro brukliga äfwen i Swerige, då man genom allahanda egna påfund wille utröna, om de anklagade woro skyldige eller icke, t. ex. derigenom att man lät dem bära ett glödgadt jern, och trodde, att om brännsår följde, så woro de bewis på den anklagades brottslighet. Sådane försök kallades Guds dom. Det är tydligt, att de woro förderfliga och syndiga. Det war att fresta Gud. Lagen i detta cap. hade Gud sjelf föreskrifwit. Detta war ett helt annat förhållande, än då menniskor efter egna påfund wille föreskrifwa Honom hwad Han skulle göra. Bland hedningarne brukas många slags ordalier.
Då i wår tid ett brott, för hwilket någon är anklagad, icke kan bewisas, men omständigheter göra det sannolikt, att han är brottslig, så ställes han på framtiden, och detta kallas äfwen, att sättas under Guds dom. Häruti uttalar sig den öfwertygelsen, att den allwetande och rättfärdige Guden skall uppdaga det onda, som är fördoldt, och detta sker i många fall genom förundranswärda skickelser. Och en gång kommer allt i dagsljuset, ty intet är fördoldt, som icke warder uppenbart. 2 Cor. 5: 10. Rom. 14: 12. 1 Cor. 4: 5.
6. Capitel.
Nazirer. Prestwälsignelsen.Och HERren talade med Mose och sade:
2. Tala till Israels barn, och säg till dem: Om en man eller qwinna gör HERranom ett besynnerligt löfte till återhåll;
Ordagrannt: Om en man eller qwinna gör något utomordentligt, att lofwa en Nazirs löfte att afsöndra sig för Herran. Afsöndring genom löfte, heter på Hebreiska nezer, och den som gjorde ett sådant löfte kallades Nazir. Äfwen Nazirerna förebildade Christus, Ebr. 7: 26. Wid Nazirlagen märka wi för det första, att löftet war friwilligt, och för det andra, att lagen derom war ganska sträng; för det tredje, Nazirerne måste afhålla sig ifrån win och all stark dryck; för det fjerde, de måste lika så sorgfälligt som
_273.jpg&oldid=342963){kind=link}