| Mose bön. | 4 Mose Bok. | Cap. 14. | 279 |
litet kunde stå emot Israel, som brödet kunde göra motstånd mot en hungrig mun.
10. Då sade hela folket, att man skalle stena dem. Så syntes HERrans härlighet på wittnesbördets tabernakel för alla Israels barn.
11. Och HERren sade till Mose: Huru länge skall detta folket försmäda mig? Och huru länge wilja de icke tro på mig genom allahanda tecken, som jag ibland dem gjort hafwer?
12. Jag skall slå dem med pestilentie, och förgöra dem och göra dig till ett större och mäktigare folk än detta är.* *2 Mos. 32: 10.
13. Men Mose sade till HERran: Så få de Egyptier det höra: ty du hafwer fört detta folket med din kraft midt ut ifrån dem:
14. Och man warder sägande till detta tands inbyggare, som hört hafwa, att du HERre är ibland detta folket, att du ansigte mot ansigte sedd warder, och din molnsky står öfwer dem, och du HERre går för dem i molnstoden om dagen, och i eldstoden om natten;* *2 Mos. 13: 21. 1 Cor. 10: 1.
I den högsta nödens wigtiga ögonblick uppenbarar sig Herrans härlighet till sina tjenares tröst och till de upproriskas förskräckelse — en förebild till det, som en gång skall ske, Uppb. 6: 16. Här blifwer nu Mose satt på samma prof som i 2 Mos. 32: 7–14. Detta sista prof war swårare, men han segrade i Guds kraft och tänkte icke på egen fördel, utan på Guds ära och sitt folks bästa. Det war honom en pinsam tanke, att Egyptiens folk och andre hedningar kunde få anledning att ohelga och smäda Guds namn.
15. Och du dräpte detta folket såsom en man; så skulle hedningarna, som sådana rop på dig hörde, tala och säga:
16. HERren förmådde icke föra det folket in uti det land, som Han dem swurit hade, derföre hafwer Han dräpit dem i öknen.* *5 Mos. 9: 28.
17. Så låt nu HERrans kraft stor warda, såsom du talat hafwer och sagt:
18. HERren är långmodig och af stor barmhertighet och förlåter missgerning och öfwerträdelse* och låter ingen wara ostraffad, utan söker fädernas missgerningar öfwer barnen intill tredje och fjerde led.† *2 Mos. 34: 6. Ps. 86: 15. Ps. 103: 8. Ps. 145: 8. †2 Mos. 20: 5; cap. 34: 7. 5 Mos. 5: 9.
19. Så war nu nådelig öfwer detta folks missgerning efter din stora barmhertighet, såsom du ock detta folk förlåtit hafwer allt ifrån Egypten och härtill.
Mose bön är i hög grad lärorik, ty den wisar, huru ett bedjande hjerta är beskaffadt. Det är brinnande af kärlek till Gud och nästan och söker icke sitt eget. Guds namns ära och Guds rike intaga främsta rummet i Guds werldsstyrelse, likasom också uti Herrans bön: Fader wår, och då bden bedjande stödjer sin bön på denna grundwal, så är bönhörelsen wiss.
20. Och HERren sade: Jag hafwer förlåtit dem det, såsom du sagt hafwer.
Förlåtelse och tuktan kunna wäl bestå jemte hwarandra. Gud gaf förlåtelse för öfwerträdelsen så till wida, att folket i det hela blef skonadt och icke utrotadt, men de behöfde en tuktan.
21. Men så wisst som jag lefwer, så skall all werlden warda full af HERrans härlighet.
Mose hade i sin bön talat om Herrans ära och härlighet, och här utlofwar den allsmäktige Guden, att hela werlden skall af Herrans härlighet full warda. Denna bestämda förutsägelse är en af de fastaste grundwalar för Guds barns wäntan, att Herrans namn öfwer hela jorden skall blifwa helgadt och förhärligadt, och Hans rike sträcka sig till alla folk (1 Mos. 22: 18. Es. 6: 3; cap. 40: 5.)
22. Ty alla de män, som hafwa sett min härlighet och mina tecken, som jag gjort hafwer uti Egypten och uti öknen och nu tio resor försökt mig, och icke hafwa lydt min röst;
23. Ingen af dem skall få se det landet, som jag deras fäder swurit hafwer; och ingen skall se det, den mig försmädat hafwer.* *4 Mos. 26: 65. Ps. 95: 11.
De försökte Herran 1:o wid Röda hafwet (2 Mos. 14: 11, 12); 2:o i Mara (2 Mos. 15: 23); 3:o i öknen Sinai (2 Mos. 16: 2); 4:o då de emot Guds förbud förwarade manna (2 Mos. 16: 20); 5:o då de samlade manna om sabbathen (2 Mos. 16: 27); 6:o i Rephidim (2 Mos. 17: 1); 7:o wid Horeb (2 Mos. 32: 8); 8:o i Thabeera (4 Mos. 11: 1); 9:o wid Lustgrifterna (4 Mos. 11: 4); och 10:o här wid Kades. Och som tiotalet ofta är en bild af fullhet eller fullkomlighet, så war nu ock syndamåttet fullt för ett stor del af detta folk. De upproriska skulle nu dö ut, nemligen de som woro öfwer tjugo år. Men de, som woro under denna ålder, samt Leviterne, undsluppo detta straff. Jemte Josua och Caleb kommo flera till Canaan, som woro utgångna ur Egypten, t. ex. Eleazar, Jos. 14: 1; Pinehas, Jos. 22: 13.
24. Men min tjenare Caleb, derföre att en annan ande med honom är, och hafwer troligen följt mig efter, honom skall jag föra in i det landet, der han inkom; och hans säd skall intaga det:* *5 Mos. 1: 35, 36. Jos. 14: 6, [et]c.
En annan ande: ingen upprorsande, utan
_289.jpg&oldid=342996){kind=link}