| 284 | Korahs uppror. | Numeri. | Cap. 16. |
menniskors tillgifwenhet. Wi se häraf, att folkuppwiglings-konsten icke är en ny, utan en gammal konst, och att den egentligen icke under tidernas lopp gjort så utmärkta framsteg; ty redan Korah på sin tid, för nära 4000 år sedan, hade tillräcklig menniskokännedom och slughet för att weta, huru han skulle gå tillwäga, för att tillwinna sig den folkgunst, som han behöfde för sitt egennyttiga ändamål. Att Gud älskade Israels folk och att Han bättre än Korah wisste, huru folkets wälfärd bäst kunde befrämjas, derpå tänkte icke Korah; ej heller betänkte han, huru lätt densamme Guden, som nedsänkt Pharao och hans härar i Röda hafwet, kunde straffa upproriska företag. Detta wisar oss, att så snart en menniska låter fånga sig i ärelystnadens, egennyttans och egenkärlekens snaror till den grad, att hon wågar uppresa sig emot Herran och Hans lagar, så blifwer äfwen det naturliga förståndet förblindadt till den grad, att den hufwudsakligaste eftertanken och beräkningen förswinner. Sådane menniskor tänka endast på, huru de skola gå tillwäga med menniskor. De beräkna utgången endast efter menskliga sannolikheter, de betänka icke, att de äfwen hafwa att göra med en allsmäktig Gud i himmelen. Märkwärdigt är äfwen, huru Korah här talar om Herran, såsom om han ifrade för Hans ära: Hwi upphäfwen I eder öfwer Herrans menighet? De göra sig således skyldige till den största orimlighet. De uppresa sig emot Herrans ordning, missbruka Hans namn och förkasta Hans lag och inrättning, under det de tillika smickra folket med benämningen Herrans menighet, och låta påskina, att det icke wore deras afsigt att göra Herran emot. Så blifwer också i wår tid Guds ord ofta missbrukadt af ogudaktiga menniskor, till att förföra medmenniskor, för att winna egennyttiga ändamål.
4. Då Mose det hörde, föll han uppå sitt ansigte;* *4 Mos. 14: 5.
Bönen war det första, hwarpå Mose tänkte så wäl nu som i hwarje annan pröfningsstund.
5. Och sade till Korah och hans hela parti: I morgon warder HERren kungörande, hwilka Honom tillhöra; hwilken helig är och Honom offra skall: den Han utwäljer, han skall offra Honom.
6. Detta görer: Tager för eder rökpannor, Korah och hans hela parti;
7. Och lägger der eld in, och kaster rökwerk deruppå för HERran i morgon: hwilken som HERren utwäljer, han ware helig; I gören det allt för mycket, I Levi barn.
Mose försöker nu att med en förnuftig föreställning föra Korah till rätta och hänskjuter målets afgörande till den högsta domstolen, till Israels konung, till Gud sjelf. Han föranstaltar ett wal, hwaruti Herren skulle på nytt wisa, hwilken Han utwalde till föreståndare i folket och till det presterliga embetet.
8. Och Mose sade till Korah: Käre, hörer dock, I Levi barn:
9. Är det eder icke nog, att Israels Gud hafwer afskilt eder ifrån den meniga Israel, att I skolen offra Honom, så att I skolen tjena Honom i HERrans tabernakels embete och träda fram för menigheten till att tjena henne?
10. Han hafwer tagit dig och alla dina bröder, Levi barn, samt med dig till sig, och I faren nu ock efter presterskapet;
11. Du och ditt hela parti gören uppror emot HERran: Hwad är Aaron, att I knorren emot honom?
Det är rörande och lärorikt att se, med hwilken kärlek och saktmodighet Mose talade med dessa upproriska menniskor.
12. Och Mose sände bort och lät kalla Dathan och Abiram, Eliabs söner: men de sade: Wi komma icke dit upp.
Mose wille skilja Dathan och Abiram ifrån Korah, ty de woro förförda, och han wille icke, att de skulle förgås med upprorsstiftaren sjelf.
13. Är det icke nog, att du hafwer fört oss utur landet, der mjölk och honing uti flyter, att du skalle dräpa oss i öknen; skall du ännu dertill wara herre öfwer oss?
14. Skönligen hafwer du fört oss in uti det land, der mjölk och honing ur flyter, och hafwer gifwit oss åkrar och wingårdar till arfwedel: Will du ock stinga folk ögonen ut? Wi komma icke dit upp.
De gifwa nu ett hånande swar. De berömma Egypten och framställa utgången utur Egypten såsom ett bedrägeri, hwarigenom Mose beredt folkets undergång i öknen, i stället för att föra dem till det sköna, fruktbara land, som war utlofwadt. Will du ock stinga folk ögonen ut, d. ä.: will du så förblinda dem, att ingen skall förstå och inse huru oskicklig du är att wara folkets ledare?
15. Då förgrymmade sig Mose ganska swårligen och sade till HERran: Wänd dig icke till deras spisoffer:* jag hafwer icke tagit dem en åsna ifrån, och ingen af dem något gjort emot.† *1 Mos. 4: 5. †1 Sam. 12: 3.
Mose kan här med en ljuflig trygghet åberopa sig sin oegennytta, att han icke för sin egen räkning tagit någonting från någon.
16. Och han sade till Korah: Du och ditt hela parti skolen i morgon wara för HERran, du, de ock, och Aaron;
17. Och hwar tage sin rökpanna och lägge rökwerk deruppå, och går fram för HERran, hwar med sin panna, det äro tuhundrade och femtio pannor.
_294.jpg&oldid=343006){kind=link}