| Korahs straff. | 4 Mose Bok. | Cap. 16. | 285 |
18 Och hwardera tog sin panna och lade der eld in, och kastade rökwerk deruppå, och gingo in för dörren af wittnesbördets tabernakel: och Mose och Aaron desslikes.
Hwad Mose fordrade, uppfyllde Korah i den blinda öfwertygelsen, att Herren sjelf skulle afgöra saken till hans fördel, eller ännu sannolikare trodde Korah, att Herren icke skulle blanda sig uti denna angelägenhet, och att saken skulle blifwa afgjord genom menighetens röst.
19. Och Korah församlade emot dem hela menigheten inför dörren af wittnesbördets tabernakel. Och HERrans härlighet syntes för hela menigheten.
Att hela menigheten lät församla sig af Korah, bewisar en stor brist på gudsfruktan och andelig insigt. Om de än icke wille egentligen deltaga t upproret, så lydde de dock den upproriske mannen af likgiltighet och nyfikenhet.
20. Och HERren talade med Mose och Aaron och sade:
21. Skiljer eder ifrån denna menigheten, att jag med hast må förgöra dem.
Derföre att folket lydde Korah, hotade Gud att förgöra det.
22. Men de föllo på sitt ansigte och sade: Ack Gud, allt kötts andas Gud! Om en man syndat hafwer, will du då hämnas öfwer hela menigheten?
Åter wisade Herrans tjenare hwars andas barn de woro, de hade bönens och förbönens anda och ropade till allt kötts andas Gud om förskoning för det okunniga, wilseförda folket. Med uttrycket allt kötts andas Gud wilja de säga: det är du allena som skapat menniskorna och gifwit dem lif och anda, de kunna icke wara dig likgiltige, du kan icke annat än wara barmhertig mot dina skapade werk; förbarma dig öfwer det förförda folket och låt det icke förgås med förförarena.
23. Och HERren talade med Mose och sade:
24. Tala till menigheten och säg: Kommer upp ifrån Korahs och Dathans och Abirams tjäll.
Äfwen nu blef bönen hörd!
25. Och Mose stod upp och gick till Dathan och Abiram; och de äldste af Israel följde honom efter.
26. Och talade till menigheten och sade: Går ifrån dessa ogudaktiga menniskors tjäll, och kommer icke wid något, det dem tillhörer, att I icke tilläfwentyrs förgås uti någon deras synd.
27. Och de gingo upp ifrån Korahs, Dathans och Abirams tjäll; men Dathan och Abiram gingo ut och trädde i dörren af deras tjäll med deras hustrur, söner och barn.
Att folket nu lydde Mose, wisade, att det började frukta Herran, och i denna lydnad låg folkets räddning.
28. Och Mose sade: Deruppå skolen I märka, att HERren mig sändt hafwer, att jag alla dessa gerningar göra skulle; och icke af mitt hjerta.
29. Om de dö såsom alla menniskor, eller hemsökte warda, såsom alla menniskor hemsökte warda; så hafwer HERren icke sändt mig.
30. Men om HERren gör här något nytt, så att jorden öppnar sin mun och uppslukar dem med allt det de hafwa, att de lefwande fara neder i helwetet; så skolen I förstå, att desse männerna hafwa försmädat HERran.
Mose war i sitt inre öfwertygad om, att något förfärligt under skulle ske, hwarigenom Herren wille rädda sin ära. Om Herren gör här något nytt, heter i grt.: Om Herren här skapar en skapelse. Hwarje under är en ny skapelse; ty derigenom sker en förändring i den gamla skapelsens wanliga lagar.
31. Och som han alla dessa orden uttalat hade, remnade jorden under dem:* *5 Mos. 11: 6. Ps. 106: 17.
32. Och lät sin mun upp och uppslukade dem med deras hus, med alla de menniskor, som när Korah woro, och med alla deras håfwor.
33. Och de foro lefwande neder i helwete med allt det de hade; och jorden öfwertäckte dem: och de förgingos utur menigheten.
De foro lefwande neder till helwetet. Helwetet heter på Hebreiska scheol och på Grekiska hades, hwilket betyder det obekanta eller osynliga, de dödas rike och äfwen de fördömdas boning. 1 Mos. 37: 35. Job 10: 21. Ps. 55: 16. Es. 5: 14; cap. 14: 9. Matth. 11: 23. Luc. 16: 23; cap. 23: 43. 1 Pet. 3: 19. Den fallna menniskonaturens wanliga wäg år den, att den, som icke will omwända sig till Herran, först dör i sina synder och sedan blifwer fördömd; men här skedde något nytt, ett stort undantag från det, som eljest är wanligt, att dessa menniskor utan lekamlig död foro neder i afgrunden. Detta nedfarande war en bild af den egentliga fördömelsen. Med Korah nedforo äfwen Dathan och Abiram. De sade förut till Mose twå gånger: Wi komma icke dit upp, v. 12—14, men nu hafwa de ingen makt att säga: wi wilja icke fara ned. Menniskan kan göra motstånd mot Guds Anda och wägra att lyda Hans ord; men hon kan icke stå emot straffet, då det kommer.
34. Och hela Israel, som omkring dem war, flydde för deras skris skull; ty de sade: Att jorden icke ock uppslukar oss.
35. Dertill for en eld ut ifrån
_295.jpg&oldid=343008){kind=link}