| 292 | Klippans watten. | Numeri. | Cap. 20. |
och MirJam blef der död och wardt der begrafwen.
Detta skedde i fyrtionde året efter uttåget utur Egypten, se v. 22. 5 Mos. 2: 7, 8, 14. Från Kades Barnea kommo de icke straxt hit, utan efter trettioåtta års kringtågande i öknen. Hwad de emellertid genomlefwat, berättas icke här.
2. Och menigheten hade intet watten: och de församlade sig emot Mose och Aaron.* *2 Mos. 17: 2, [et]c.
3. Och folket trätte med Mose och sade: Ack! det wi hade förgångits, der wåra bröder förgingos* för HERran. *4 Mos. 11: 33; cap. 16: 32.
4. Hwi hafwen I fört denna HERrans menighet uti denna öknen, att wi här dö skola med wår boskap?
5. Och hwi hafwen I fört oss utur Egypten intill denna onda platsen, der man intet så kan; der hwarken äro fikon eller winträd, ej heller granatäpplen; och är dertill med intet watten till att dricka.
Det som berättas 2 Mos. 17: 6, skedde i första året af Israels wandring; men den wattenbrist, som här omtalas, inträffade i fyrtionde året. Den 90 Psalmen berättar för ost i korthet hufwudsaken af hwad Israels folk fick erfara i öknen. I folket war en gammal förderfwad stam, som icke kunde hjelpas, ty den wille icke bättra sig. Der war också ett yngre bättre slägte, som genom Herrans tuktande nåd lät föra sig till gudsfruktan. Den gamla ohjelpliga delen fick ej inkomma i Canaans land, utan omkom i öknen. Den yngre, bättre delen, som fruktade Gud, fick ingå i Canaan. Något dylikt wisar sig äfwen i christenheten tid efter annan både i familjer och i hela folk. Sedan förderfwet och de åtföljande syndastraffen stigit till ett wiss höjd, så äro dessa äldre, i otro förfallna menniskor, merändels förlorade, men bland det yngre uppwäxande slägtet börjar genom Herrans kraft lefwande tro och fann fromhet att wakna. Att den gamla stammen föll i öknen och endast det nya slägtet fick ingå i Canaan, wisar oss tillika, såsom uti en spegel, att den gamla menniskan icke kan ingå i Guds rike; den gamla Adam måste dö i öknen och endast det nya slägtet, de som blifwa födde af Guds Anda och tillhöra den nya stamfadren Christus, få ingå i himmelen. Dödligheten war stor under ökenwandringen; men denna beständiga död, som de hade för ögonen, kunde dock icke föra de i synden grånade menniskorna till bättring. Detta ser man tydligt af det ogudaktiga knot, som äfwen här wisar sig.
6. Då gingo Mose och Aaron ifrån menigheten in till dörren af wittnesbördets tabernakel, och föllo på sitt ansigte: och HERrans härlighet syntes dem.
Den i tron ståndaktige Mose tager på wanligt sätt sin tillflykt till sin trofaste Gud, och så snart han ropar, uppenbarar sig åter Herrans härlighet och gifwer swar på hans bönerop.
7. Och HERren talade med Mose och sade:
8. Tag stafwen, och församla menigheten, du och din broder Aaron, och taler till hälleberget för deras ögon; det skall gifwa sitt watten. Alltså skall du skaffa dem watten utur hälleberget* och gifwa menigheten dricka, och deras boskap. *Ps. 78: 16. Ps. 105: 41. Wish. 11: 4. 1 Cor. 10: 4.
I 2 Mos. 17: 5, 6 skulle Mose slå på klippan med stafwen; men här skulle Mose endast tala till klippan inför Israels folk. Slaget med stafwen war ett kraftigare yttre stöd för Mose tro än blotta talandet till klippan. Således antyder Herren med denna befallning, att Mose nu, efter så mångårig erfarenhet af Guds underbara nåd, skulle hafwa en starkare tro än fyrtio år förut, så att han icke skulle behöfwa att slå på klippan utan endast tala till den.
9. Då tog Mose stafwen för HERran, såsom Han honom budit hade:
Denna staf låg säkerligen förwarad i tabernaklet till åminnelse af de under, som dermed blifwit förrättade. Den låg således i tabernaklet inför Herran. Men Mose skulle nu taga den i sin hand inför menigheten, för att påminna dem om alla Hans under.
10. Och Mose och Aaron församlade menigheten inför hälleberget och sade till dem: Hörer I olydige; månne wi ock skola skaffa eder watten utur detta hälleberget?
11. Och Mose hof upp sin hand och slog på hälleberget med sin staf twå gånger:* då gick der ut mycket watten, så att menigheten fick dricka, och deras boskap. *5 Mos. 32: 51.
Mose tålamod gaf nu wika, och han försyndade sig. I stället för att tala till klippan, som Gud befallde, tilltalade han folket med otålig owilja och slog med stafwen på klippan. Han bewisade således olydnad på flera sätt i samma stund; men likwäl skedde det stora underwerk, hwarigenom foiket blef räddadt. Allt detta är både warnande och tröstande; det wisar, att äfwen utmärkta Herrans tjenare kunna fela, men Herren tager likwäl icke sin nåd ifrån dem. Att klippan gaf watten, fastän Mose gjorde emot Guds befallning, kan äfwen lära oss, att Guds nåd icke är bunden wid det menskliga, och derföre kan Hans Anda werka till menniskors salighet äfwen då, när ordet och nådemedlen förkunnas och förwaltas af sådana redskap, som fela.
12. Och HERren sade till Mose och Aaron: derföre att I icke trodden uppå mig, att I måtten helgat mig för Israels barn, skolen I icke föra* denna menigheten in i det land, som jag dem gifwa skall. *4 Mos. 27: 14; 5 Mos. 1: 37; cap. 31: 2.
_302.jpg&oldid=343022){kind=link}