| 296 | Sihon och Og slagne. | Numeri | Cap. 21. |
menniskor, som tro, att en död kunskap om Christus och en sjelfgjord inbillning om delaktighet i Hans rättfärdighet skulle wara tillräcklig att göra dem saliga. De bedrifwa afguderi med den heliga Nattwarden, då de gå till nådens bord och tro, att de derigenom få syndernas förlåtelse, fastän bättring och tro äro främmande för deras hjertan. Dessa menniskor hafwa ingen lefwande Frälsare, utan blott en död afgudabild, en tom tankebild, och de likna de Israeliter, som gjorde kopparormen till sin afgud.
Märkwärdigt är, att det icke berättas, att de brännande ormarne genast blefwo utrotade; men ehuru de således fortforo till en tid, så fanns dock beständigt ett lätt och säkert läkemedel emot deras bett. Så har en christen beständig kamp mot synden och blifwer understundom biten af denna orm, men har ett härligt läkemedel att tillgå och får upplyfta trons blick till den korsfäste försonaren.
10. Och Israels barn drogo ut och lägrade sig i Oboth.
11. Och ifrån Oboth drogo de ut och lägrade sig i Ijim wid berget Abarim,* uti den öknen twärt öfwer Moab österut. *4 Mos. 33: 44, 47.
12. Dädan drogo de och lägrade sig wid den bäcken Sared.
13. Dädan drogo de, och lägrade sig på denna sidan wid Arnon, hwilket i öknen är och sträcker sig ut ifrån de Amoreers landsändar: ty Arnon är Moabs landamäre emellan Moab och de Amoreer.* *Dom. 11: 18.
Arnon är en elf, som utflyter i Döda hafwet på dess östra sida. På södra sidan om Arnon bodde Moabiterna, och norr om Arnon war de Amoreers land.
14. Deraf säger man uti den boken om HERrans strider: Den höga bergklippan allt intill skyn, och intill Arnons bäck:
Denna bok war icke en af Guds Anda ingifwen bok, utan blott en mensklig berättelse om märkwärdiga krig, och på flera ställen anföras i den Heliga Skrift ställen utur sådane skrifter, som äro blott menskliga, såsom i Josua 10: 13, nämnes den frommes bok, 1 Sam. 10: 25, 2 Sam. 1: 18, 1 Kon. 4: 32, cap. 11: 41, 1 Chrön. 29: 29, 2 Chrön. 9: 29, o. s. w. Genom detta uttryck, taget utur boken om Herrans strider, antydes här ett wälbekant ställe, der Israel nu befann sig.
15. Och intill bäckens källa, hwilken räcker allt intill den staden Ar och böjer sig och är Moabs gräns.
Ar är Moabs gamla hufwudstad wid Arnon. Med bäckens källa menas Arnons utflöde. Israel tågade på norra sidan af Arnon och fåledeS icke genom Moabs land, hwilket icke blef dem tillåtet. Här beskrifwes nu gränsen noga i afsigt att för Guds folk i alla tider wisa, att man måste wara samwetsgrann och aldrig intränga på förbjudet område, eller på något sätt skada sin nästa eller begagna sig af någon fördel på en annans bekostnad utan hans samtycke.
16. Och dädan drogo de till brunnen: det är den brunnen, der HERren af sade till Mose: Församla folket, jag will gifwa dem watten.
17. Då sjöng Israel denna wisan, och sjöngo emot hwarannan öfwer brunnen:
18. Denna är den brunnen som de förstar grafwit hafwa, de ädle i folket hafwa grafwit honom, genom läraren och deras stafwar. Ifrån denna öknen drogo de till Mattana;
Mose sin nu af Herran anwisning att föra folket till ett ställe, der en bruun blef grafwen, som gaf ymnigt wattenförråd. Läraren är Mose och stafwarne äro de stamstafwar, som de äldste i folket buro till tecken af sin wärdighet, och genom lärarens anwisning och anwändandet af sin inflytelse uppmanade de folket att grafwa denna brunn. Wederqwickte af det ymniga friska wattnet sjöngo de i glädje en lofsång ”emot hwaranannan öfwer brunnen,” d. w. s. chorwis såsom 2 Mos. 15, efter gången genom Röda hafwet. Nu fingo de, efter den mödosamma wandringen, ett ljuflig uppfriskning, en bild af den uppfriskning för hjertat, som Guds folk ofta får erfara på lefnadswägen. Det får ofta med djup nådeserfarenhet och stor glädje hemta watten utur helsobrunnen, Es. 12: 3. Ps. 84: 7.
19. Och ifrån Mattana till Nahaliel; och ifrån Nahaliel till Bamoth;
20. Och ifrån Bamoth till den dalen, som ligger i Moabs mark, wid det höga berget Pisga, som wetter åt öknen.
Desso ställen, hwilka icke nämnas cap. 33, emedan der endast lägerställen uppräknas, tågade Israel endast förbi, utan att uppslå sitt läger.
21. Och Israel sände bud till Sihon, de Amoreers konung, och lät säga honom:* *5 Mos. 2: 26. Dom. 11: 19.
22. Låt mig draga genom ditt land; wi wilja icke wika inpå åkrar eller in på wingårdar; wi wilja icke heller dricka brunnswattnet: landstråten wilja wi fara, till dess wi komma genom dina landsändar.
23. Men Sihon tillstadde icke Israels barn gå igenom sina landsändar; utan församlade allt sitt folk och drog emot Israel i öknen: och som han kom till Jahza, stridde han emot Israel.
24. Men Israel slog honom med swärdsegg, och tog hans land in* ifrån Arnon allt intill Jabock och allt intill Ammons barn: förty Ammons landsändar woro faste. *5 Mos. 2: 33; cap. 29: 7, 8. Ps. 135: 11. Ps. 136: 19. Amos 2: 9.
_306.jpg&oldid=343030){kind=link}