| 310 | Lag om arf. | Numeri. | Cap. 26, 27. |
62. Och deras tal war tre och tjugu tusen, allt mankön ifrån en månad och derutöfwer: ty de wordo icke räknade ibland Israels barn; förty man gaf dem icke arf ibland Israels barn.
63. Detta är summan af Israels barn, som Mose och presten Eleazar täljde på de Moabiters mark wid Jordan in mot Jericho.
64. Ibland hwilka war ingen utaf den summa, då Mose och presten Aaron täljde Israels barn uti Sinai öken.* *4 Mos. 1: 19.
65. Förty HERren hade sagt dem, att de skulle döden dö i öknen. Och ingen blef qwar, utan Caleb, Jephunne son, och Josua, Nuns son.* *4 Mos. 14: 29; cap. 32: 10, [et]c. 1 Cor. 10: 5.
Levi dotter Jochebed, som war Amrams hustru och Aarons och Mose moder, tjenar äfwen till bewis, att Israels barn icke woro 400 år i Egypten, utan att de 400 åren räknas ifrån den tid, då Herren upprättade sitt förbund med Abraham.
27. Capitel.
Dotter-arf. Mose död. Josua wald.Och Zelaphehads döttrar, Hephers sons, Gileads sons, Machirs sons, Manasse sons, utaf Manasse slägt, Josephs sons, benämnda Mahela, Noa, Hogla, Milca, och Tirza,* kommo fram; *4 Mos. 26: 33; cap. 36: 2. Jos. 17: 3.
2. Och de trädde för Mose och för presten Eleazar och för förstarna och hela menigheten, inför dörren af wittnesbördets tabernakel, och sade:
3. Wår fader är död i öknen, och han war icke med i den menigheten, som uppsatte sig emot HERran i Korahs upplopp: utan är i sin synd död blefwen, och hade inga söner.* *4 Mos. 16: 31.
Dessa fem döttrar af Zelaphehad wisa, att de woro förståndiga qwinnor, för hwilka arfwedelen i Canaan ingalunda war likgiltig. Men kan jemföra dem med de fem wisa jungfrur, som liknelsen Matth. 25 framställer. De nämnas äfwen cap. 36: 6—11, somt Jos. 17. Såsom en grund, hwarpå de hoppas att icke förlora sin slägts arfwedel, anföra de, att fadren icke deltagit i Korahs uppror, utan blott i det allmänna knotet och derföre dött i öknen.
4. Hwi skall då wår faders namn borta blifwa utur hans slägt, ändock att han ingen son hade? Gifwer oss ock arfwegods ibland wår faders bröder.
5. Mose förde deras sak inför HERran.
6. Och HERren sade till honom:
7. Zelaphehads döttrar hafwa rätt sagt; du skall ock gifwa dem arfwegods med deras faders bröder och skall deras faders arf wända dem till.
8. Och säg Israels barn: Om någon dör och hafwer inga söner, så skolen I hans arf gifwa hans döttrar.
Om nemligen ingen enka fanns, som mannens broder war förbunden att taga till äkta, eller om ingen broder eller anförwandt af den aflidne fanns, som dertill war förpligtad.
9. Hafwer han inga döttrar, skolen I gifwa det hans bröder.
10. Hafwer han inga bröder, så skolen I gifwa det hans faderbröder.
11. Hafwer han icke faderbröder, skolen I gifwa det hans nästa fränder, som honom skylde äro i hans slägt, att de taga det in. Det skall wara Israels barn för en lag och rätt, såsom HERren budit hafwer Mose.
Sådana döttrar kallades arfdöttrar och åtnjöto en betydlig sjelfständighet. Utan twifwel war Jesu moder en arfdotter, eftersom det war nödigt för henne att sjelf wara med wid skattskrifningen i Bethlehem, der Davids slägts stamtaflor förwarades.
12. Och HERren sade till Mose: Stig upp på berget Abarim,* och bese landet, som jag Israels barn gifwa skall: *5 Mos. 32: 48, [et]c.
Berget Abarim låg emellan Hesbon och Döda hafwet, midtemot Jericho. Bergen Nebo, Pisga (5 Mos. 34: 1) och Peor (4 Mos. 23: 28) utgjorde delar deraf. Från detta berg kan man se Jerusalem och Bethlehem och en stor del af Canaans land.
13. Och när du det sett hafwer, skall du samka dig till ditt folk, såsom din broder Aaron samkad är:* *4 Mos. 20: 24, [et]c.
14. Efter det I mina ord olydige woren uti den öknen Zin, öfwer menighetens träta, då I mig helga skullen genom wattnet för dem. Det är det trätowattnet i Kades uti den öknen Zin.
15. Och Mose talade med HERren och sade:
16. HERren Gud öfwer allt lefwande kött sätte en man öfwer menigheten.
Ordagrannt: Herren, allt kötts andas Gud (cap. 16: 22), den Gud, som allena kan gifwa lif och anda. Då nu Mose wisste sin ändalykt wara nära, åkallar han Gud såsom lifwets furste, och dermed gifwer han tillkänna både sitt hopp att få lefwa när Herran ewinnerligen och att Gud måtte gifwa sin Ande åt någon, som skulle sättas till detta folks ledare.
_320.jpg&oldid=343058){kind=link}