| 316 | De Midianiter dräpas. | Numeri. | Cap. 31. |
de Midianiter, att de hämnas HERran öfwer de Midianiter.
4. Utur hwart slägte ett tusen, så att I skicken i hären af alla Israels slägter.
5. Och de togo af israels tusender, ju tusende af hwart slägtet, tolf tusen wäpnade till härs.
6. Och Mose skickade dem med Pinehas, presten Eleazars son, i här, och de heliga tygen, och de klangtrumpeter i hans hand.
7. Och de förde hären emot de Midianiter, såsom HERren hade budit Mose; och slogo ihjäl allt det som mankön war.
8. Dertill slogo de de Midianiters konungar, med deras slagna, nemligen Evi, Rekem, Zur, Hur och Reba, de fem Midianiters konungar: Bileam, Beors son, slogo de ock med swärd.* *Jos. 13: 21, 22.
Nu inbröt straffdomen öfwer detta syndiga folk. Gud uppskjuter ofta länge sina straffdomar, och för det mesta blifwa de uppskjutna, till dess den stora domsdagen kommer; men ofta får man redan i denna werlden se förskräckliga bewis på den straffande rättfärdighetens stränghet. — Pinehas war icke härförare, utan hade uppsigt öfwer de heliga tygen. Klangtrumpeterna hade man med i striden. De skulle dels wäcka i folket frimodighet och förtröstan till Herran, dels föreställa de böneljud, som utur folkets hjertan skulle uppstiga till härarnes Herre, att Han måtte förläna dem seger öfwer deras fiender. Bland dessa fem Midianitiska konungar war Zur den qwinnans fader, som af Simri fördes i Israels läger och med honom blef dödad för sin ogudaktighet, cap. 25: 15. Nu fick också Bileam sin wälförtjenta lön. Han war förut död i synden, nu måste han dö i sina synder och gick den ewiga döden till mötes. Det war egentligen på Bileams anstiftan den stora förförelsen hade skett.
9. Och Israels barn togo till fångar de Midianiters qwinnor med deras barn; all deras boskap, alla deras håfwor och allt deras gods skinnade de:
10. Och uppbrände med eld alla deras städer, deras boningar och alla borgar;
11. Och togo allt rof och allt det till tagandes war, både menniskor och boskap;
12. Och hade det till Mose och till presten Eleazar och till menigheten af Israels barn, nemligen de fångar och den tagna boskapen och det skinnade godset, uti lägret på de Moabiters mark, som ligger wid Jordan emot Jericho.
13. Och Mose och Eleazar presten, och alla furstarne för menigheten, gingo emot dem ut för lägret.
14. Och Mose wardt wred på härens höfwitsmän, som höfwitsmän woro öfwer tusende och öfwer hundrade, och kommo utur hären och striden;
15. Och sade till dem: Hafwen I låtit alla qwinnor lefwa?
16. Si, hafwa icke de förwändt Israels barn genom Bileams råd* till att synda emot HERran på Peor; och en plåga öfwergick HERrans menighet? *4 Mos. 24: 14; cap. 25: 2. 2 Pet. 2: 15.
17. Så slår nu ihjäl allt det som mankön är ibland barnen; och alla de qwinnor, som man känt och närlegat hafwa:* *Dom. 21: 11.
18. Men alla pigebarn, som icke ännu man känt, eller närlegat hafwa, dem låter för eder lefwa.
Emot de Midianitiska qwinnorna wille Israels manskap wara barmhertigare än Gud sjelf och glömde derwid, att lydnad af Herrans bud är en helig pligt, såwäl då Han befaller att straffa, som då Han befaller att skona. Dessa föreskrifter, som här gåfwos, bewisa, att det war Herrans wilja, att detta folk skulle utrotas, på det Midians ogudaktighet icke skulle för Israel blifwa en beständig orsak till förförelse, öfwerträdelse och syndastraff. Att de pigebarn, som icke woro manbara, skulle få lefwa, är först och främst ett bewis på, att ingen straffdom får sträcka sig längre än nödigt är, och att i domen äfwen är barmhertighet. Det war hopp om, att de genom underwisning och umgänge med Israels folk kunde dermed blifwa införlifwade och derigenom delaktige af Guds rikes förmåner. Dels kunde de ock såsom tjenstefolk blifwa nyttiga. Den manliga befolkningen deremot blef utrotad, emedan de genom uppror eller på annat sätt hade kunnat skada Israels folk.
19. Och liggen utanför lägret i sju dagar alle, som någon slagit, eller den slagen war wederkommit hafwen, på det I skolen rena eder på tredje och sjunde dagen;* samt med dem som I till fångar gripit hafwen. *4 Mos. 19: 16.
20. Och alla kläder och alla tyg af skinn och allt skinnwerk och alla träkäril skalen I skär göra.
21. Och presten Eleazar sade till krigsfolket, som i striden warit hade: Detta är lagen, som HERren hafwer budit Mose:
22. Guld, silfwer, koppar, jern, tenn och bly;
23. Och allt det, som eld lider, skolen I gå låta genom eld, och rena det, att det med stänkewattnet skärt warder: men allt det, som icke lider eld, skolen I låta gå genom watten:
_326.jpg&oldid=343070){kind=link}