| Rubens barn erhålla Gilead. | 4 Mose Bok. | Cap. 32. | 319 |
städer, innan de gingo med det öfriga folket i striden, utan förbättra husen i de städer, som de hade intagit.
17. Men wi wilja wäpna oss och gå fram för Israels barn, intill dess wi föra dem till deras rum: wåra barn skola blifwa uti de fasta städer för landets inbyggares skull.
18. Wi wilja icke wända hemåt, intill dess Israels barn intaga hwar sitt arf:
19. Ty wi wilja intet ärfwa med dem på hinsidan Jordan: utan wårt arfwegods må wara på denna sidan Jordan österut.
20. Mose sade till dem:* När I det göra wiljen, att I rusten eder till strid för HERran; *Jos. 1: 13, [et]c.
Ordet: för Herran wisar, att Mose och folket klart wisste, att de hade Herran med sig. Herrans närhet uppenbarade sig öfwer tabernaklet och förbundets ark. Före arken tågade en del af hären.
21. Så drager öfwer Jordan för HERran, hwilken som helst ibland eder wäpnad är, till dess I utdrifwen Hans fiender ifrån Hans ansigte:
22. Och landet blifwer undergifwet för HERran: sedan skolen I wända om och oskyldige wara för HERran och för Israel: och skolen så hafwa detta landet till eget för HERran.
23. Men om I det icke göra wiljen, si, så warden I syndande emot HERran, och warden edra synder förnimmande, då de gripa eder.
Mose försäkrar dem, att deras synder skulle gripa dem (omringa och fasttaga dem), om de nu försynda sig. Samma försäkran gäller äfwen oss. Hwarje synd förer alltid sorg, smärta och straff efter sig. Är denna sorg en sann ånger, som åstadkommer en allwarlig bättring, så blifwer synden förlåten och straffet efterskänkt, ehuru icke alla timliga, bittra följder af synden kunna omintetgöras.
24. Så bygger nu städer för edra barn och fägårdar för eder boskap; och görer, som I sagt hafwen.
25. Gads barn och Rubens barn sade till Mose: Dina tjenare skola göra såsom min herre budit hafwer.
26. Wåra barn, hustrur, håfwor och all wår boskap skola blifwa uti Gileads städer.
27. Men wi, dina tjenare, wilja alle wäpnade draga i striden för HERranom, såsom min herre sagt hafwer:* *Jos. 4: 12.
28. Då böd Mose för deras skull presten Eleazar och Josua, Nuns son, och de öfwerste fäderne i Israels barns slägter;
29. Och sade till dem: Om Gads barn och Rubens barn draga öfwer Jordan med eder, alla wäpnade till strid för HERran, och landet blifwer eder allt undergifwet; så gifwer dem det landet Gilead till eget:
30. Men draga de icke med eder wäpnade, så skola de ärfwa med eder i Canaans land.
31. Gads barn och Rubens barn swarade och sade: Såsom HERren talat hafwer till dina tjenare, så wilja wi göra:
32. Wi wilja draga wäpnade för HERran in uti Canaans land, och besitta wårt arfwegods på denna sidan Jordan.
33. Så gaf Mose Gads barn och Rubens barn och den halfwa slägten Manasse, Josephs sons, Sihons rike, de Amoreers konungs, och Ogs rike, konungens i Basan, landet och städerna i alla gränser deromkring.* *5 Mos. 3: 12, 13. Jos. 13: 8; cap. 22: 4.
34. Då byggde Gads barn Dibon, Ataroth, Aroer,
35. Atroth, Sophan, Jaeser, Jogbeha,
36. Bethnimra, och Betharan, bewarade städer och fägårdar.
37. Rubens barn byggde Hessbon, Eleale, Kiriathaim,
38. Nebo, BaalMeon; och förwände namnen; och Sibma: och gåfwo de städer namn, som de byggde.
De satte dessa intagna städer åter i stånd, och förändrade namnen, emedan deras hedniska namn innefattade afgudanamn eller påminte om afgudiska bruk. I Jos. 13: 17 förekomma åter de gamla namnen, emedan de nya ännu icke woro tillräckligt kända. På sednare tid (Es. 15: 2. Jer. 48: 32) innehade Moabiterna åter dessa städer och gåfwo dem åter de gamla namnen.
39. Och Machirs barn,* Manasse sons, drogo till Gilead och wunno den och fördrefwo de Amoreer, som der inne woro. *1 Mos. 50: 23.
40. Då gaf Mose Machir, Manasse son, Gilead; och han bodde deruti.
41. Men Jair, Manasse son, drog bort och wann deras byar och kallade dem Havoth Jair.* *5 Mos. 3: 14.
Deras, d. ä. Amoreernas.
_329.jpg&oldid=343076){kind=link}