| Mose tal. | 5 Mose Bok. | Cap. 1. | 329 |
Det war således på folkets begäran Herren befallde att sända spejarne till Canaans land, på det folket måtte blifwa fullt öfwertygadt om landets förträfflighet. I folkets begäran låg wisserligen otro till grund, men Herren kommer på ett förwånande sätt menniskors swaghet till mötes, såsom då Jesus tog den blinde wid handen och lede honom, emedan mannen för sin otro skull icke genast kunde få sin syn. Marc. 8: 23.
23. De nöjde mig wäl; och tog utaf eder tolf män, utaf hwart slägte en.
24. Då de samme gingo åstad och drogo upp på berget och kommo till den bäcken Escol, så skådade de det,* *4 Mos. 13: 3, 24.
25. Och togo landets frukt med sig, och buro ned till oss, och bådade oss igen, och sade: Landet är godt, som HERren wår Gud oss gifwit hafwer.
26. Men I willen icke draga dit upp, och blefwen HERrans eder Guds ord ohörsamme;
27. Och knorraden* i edra tjäll, och saden: HERren är oss hätsk, derföre hafwer Han fört oss utur Egypti land, på det Han skall gifwa oss i de Amoreers händer, till att förgöra oss. *4 Mos. 13: 29.
28. Hwad skulle wi der uppe? Wåra bröder hafwa förfärat wåra hejrtan, och sagt: Det folket är större och högre än wi; städerna äro stora och bemurade upp till himmelen; dertill hafwa wi sett der Enakims barn.* *4 Mos. 13: 29.
Hwad skulle wi der uppe, grt: Hwart skulle wi gå upp, hwar skulle wi intränga i landet, då det har så starka förswar? Så klagade folket i sin förtwiflan och tänkte icke på förlossningen utur Egypti land.
29. Och jag sade till eder: Grufwer eder icke, och frukter eder icke för dem:
30. HERren eder Gud drager för eder, och Hans skall strida för eder, såsom Han hafwer gjort med eder i Egypten för edra ögon;
31. Och i öknen, der du sett hafwer huru HERren din Gud dig burit hafwer såsom en man bär sin son, i all den wäg, der I wandrat hafwen, intill dess I till detta rummet komne ären.
32. Men I skötten der intet om, att I måtten trott HERran eder Gud;
33. Den för eder gick till att wisa eder de rum, der I eder lägra skullen, om natten i eld, att Han skulle wisa eder wägen, den I gå skullen, och om dagen i molnskyn.* *2 Mos. 13: 21. 4 Mos. 10: 34.
Detta klagorop war icke något ångerrop, och innebar icke någon bättring eller ett botfärdigt sinne. Det liknade Esaus tårar, hwilka icke flöto från ett bedjande hjerta, och kunde derföre icke föra till delaktighet af den andliga wälsignelsen. Sådana klagorop härröra af otro och ett knotande sinne, som dermed wanärar och ohelgar Guds namn. Israels andra stora synder, som woro många, uteslöto det icke från Canaans land; men denna synd förtörnade Herren aldra mest och wållade, att Han med en ed förklarade, att de icke skulle ingår i löftets land. Så är det ock otron, som utgör det enda hindret för saligheten; ty andra synder kunna förlåtas, då menniskan gör bättring och tror på Herren Jesum. Se Joh. 16: 9.
34. Då nu HERren hörde edert rop, wardt Han wred och swor och sade:
35. Ingen af detta onda slägtet skall få se det goda landet,* som jag swurit hafwer att gifwa deras fäder: *4 Mos. 14: 23; cap. 26: 65. 5 Mos. 2: 14. Ps. 95: 11.
36. Förutan Caleb, Jephunne son, han skall se det; honom will jag gifwa det landet, der han på stigit hafwer, och hans barn; derföre att han hafwer troliga efterföljt HERran.
37. Och wardt HERren wred på mig för eder skull, och sade: Du skall icke heller komma derin.* *4 Mos. 20: 12, cap. 27: 14. 5 Mos. 3: 26, 27; cap. 4: 21; cap. 34: 4.
Mose och Aarons misströstan wäcktes således genom folkets halsstarrighet.
38. Men Josua, Nuns son, som din tjenare är, han skall komma der in; styrk honom, ty han skall utskifta Israel arfwet.
Som din tjenare är. grt.: Som står för ditt ansigte. 1 Mos. 18: 8.
39. Och edra barn, om hwilka I saden: De skola blifwa till ett rof,* och edra söner, som på denna dag hwarken weta godt eller ondt, de skola komma der in; dem skall jag gifwa det, och de skola taga det in. *4 Mos. 14: 3.
40. Men wänder I om, och drager åt öknen, den wägen åt Röda hafwet.
41. Då swaraden I och saden till mig: Wi hafwa syndat emot HERran, wi wilja dit upp och strida,* såsom HERren wår Gud oss budit hafwer. Som I nu redo woren hwar i sitt harnesk, och skullen draga upp på berget: *4 Mos. 14: 40, 41.
_339.jpg&oldid=343096){kind=link}